Varför svart historia?
”I framtiden kanske viss afrikansk historia kan läras ut. Men i dagsläget finns ingen, eller väldigt lite: det finns bara historien om européer i Afrika.”
Det var i inledningen till boken The Rise of Christian Europe från 1965 som den engelske historikern Hugh Trevor-Roper beklagade sig över trenden att studenter törstade efter att lära sig mer om ”det svarta Afrikas historia”, bortom klassiska berättelser om Egyptens faraoner och Karthagos fälttåg. Han var historieprofessor vid Oxford University, känd för 1947 års storsäljare Hitlers sista dagar.
”Om all historia är jämbördig, som vissa nu menar, finns det ingen anledning att studera vissa delar av den framför andra”, fortsatte Trevor-Roper. ”För vi kan knappast studera allt. Och i så fall kan vi lika gärna försumma vår egen historia och roa oss med den föga givande rotationen av barbariska stammar i pittoreska men irrelevanta hörn av världen.”
Trevor-Ropers uttalande var representativt för stora delar av västvärldens syn på Afrika söder om Sahara: fortfarande starkt präglad av kolonialism och, innan dess, sekler av slaveri. Mer än hundra år tidigare hade den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel visat prov på liknande tankegångar. I Lectures on the Philosophy of History från 1837 skriver han att svarta afrikaner representerar människan i dess ”vilda och otämjda form”. Hegel hävdade att bristen på självkontroll gjorde framsteg och skapandet av en kultur omöjligt.
”Afrika är inte en historisk del av världen; det har ingen rörelse, ingen utveckling att uppvisa. Den historiska rörelse som existerar – i kontinentens norra delar – tillhör den asiatiska och europeiska världen.”
Den brittiska politikern och koloniala administratören Henry Bartle Frere stämde in i kören:
"Om du läser historien om någon del av Afrikas negerbefolkning, kommer du inte att finna något annat än ett trist återkommande stamkrig och en frånvaro av något som bildar en stabil regering, och år efter år, generation efter generation, sekel efter sekel, fortsätter dessa stammar att inte lyda någon annan lag än våldet och följaktligen aldrig komma ur det tillstånd av barbari, i vilket vi finner dem för närvarande, och i vilket de har levt, så vitt vi vet, under en lång tid före vår egen."
Arthur Richards, Henry Bartle Freres landsman, var guvernör i Gambia på 1930- och Nigeria på 1940-talet. Han var också övertygad om Afrikas stillastående:
"Under oräkneliga århundraden, medan hela historiens festspel svepte förbi, förblev afrikanen oberörd – i primitiv vildhet."
På 1930-talet publicerade etnologen och antropologen Charles Gabriel Seligman sina teorier om Afrikas så kallade raser. Präglad av dåtidens raslära pratade han inte om ras som en social konstruktion, som vi gör idag – han syftade på biologisk ras.
Seligman ansåg att en av Afrikas raser – hamiterna – i själva verket utgjorde en underkategori av den kaukasiska, eller vita, rasen, att den hade vandrat in utifrån och bosatt sig i norra respektive östra Afrika. Enligt Seligman och andra förespråkare för den så kallade hamitiska hypotesen hade Afrika hamiterna att tacka för all utveckling som skett på kontinenten. Allt från Egyptens pyramider till Etiopiens kyrkor tillhörde egentligen den europeiska eller vita sfären. Seligmans bok The Races of Africa fortsatte att vara i tryck ända till 1979.
Hegel, Seligman och Trevor-Roper var inte den tidens motsvarighet till internettroll. De var upphöjda intellektuella, vars ord satte ton för idéer om hur världen fungerade. Att Afrika söder om Sahara, det som ibland kallas för “det svarta Afrika,” inte har någon historia värd namnet var den dominerande västerländska synen långt in på 1960-talet.
För många av dåtidens tänkare var historia en ständigt framåtskridande och medveten rörelse. Lite som det klassiska datorspelet Civilization, där man väljer en känd civilisation och tar den från stenåldern in i vår tid genom att följa förutbestämda vägar av teknologiska upptäckter: först hjulet, sedan skrivande, och så vidare. I det linjära synsättet utgjorde den västerländska civilisationen det senaste, mest avancerade steget och den afrikanska det första, mest primitiva. Afrika var bara intressant för att visa vilka ociviliserade och barbariska traditioner och levnadssätt västvärlden sedan länge lämnat bakom sig.
Synsättet skapade en ond cirkel – då Afrika till stor del ansågs sakna historia värd att studera, gjordes få försök att studera den, vilket resulterade i få nya upptäckter att visa upp.
Men det var inte bara okunnighet född ur en tro på överlägsenhet. I A History of Modern Africa: 1800 to the Present, publicerad första gången år 2009, skriver den engelske historikern Richard J. Reid att det under kolonialtiden även gjordes många aktiva försök att bagatellisera eller radera afrikansk historia. I Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, censurerade exempelvis den koloniala administrationen arkeologiska fynd som pekade på att den imponerande ruinstaden Stora Zimbabwe var byggd av svarta afrikaner. Istället föredrogs en teori om att den var rest av antika feniciska kolonisatörer från nuvarande Libanon. Denna censur och missinformation fortsatte in på 1970-talet.
På liknande sätt spreds myten att det som idag är Sydafrika bestod av ett ”tomt landskap” innan européerna kom dit, en lögn designad för att ge kolonisatörerna samma rätt till marken som ursprungsbefolkningen de fördrev.
Dessa teorier var inte resultatet av genuin vetenskaplig forskning, utan präglades snarare av gissningar och antaganden, som i sin tur präglades av rasism och fördomar.
Inom västerländska akademiska kretsar ökade intresset för afrikansk historia på 1950- och 1960-talet, samtidigt som många av kontinentens länder blev självständiga och Afrika genomsyrades av framtidstro. Historisk forskning hade fram till dess till stor del varit grundad i imperialismen – européer, ofta mäktiga män eller djärva utforskare – utgjorde huvudrollerna, medan afrikaner var reducerade till passiva statister. Nu ville man snarare studera den förkoloniala historien för att hitta ledtrådar till hur framtidens självstyrande Afrika skulle kunna se ut.
Men inom historievetenskapen har primärkällor – ursprungliga källor från den studerade tidsperioden – alltid varit avgörande. Det skapade problem eftersom många av de afrikanska länderna saknade förkoloniala skriftspråk. Den muntliga traditionen var visserligen rik, men dåtida historiker ansåg den i bästa fall vara opålitlig och i värsta fall oanvändbar.
Förutom arkeologiska efterlämningar och lingvistiskt detektivarbete har en stor del av kunskapen om tidig afrikansk historia kommit från utländska besökares skriftliga källor, som exempelvis de arabiska utforskare som besökte Västafrika under medeltiden eller de europeiska missionärer som försökte sprida kristendomen på 1500-talet och framåt. Dessa skildringar är värdefulla men problematiska och dryper ibland av rasism, förakt och förminskning.
I de skriftliga källor som överlevt det europeiska utforskandet av Afrikas inland på 1800-talet är det många gånger uppenbart att de som genomförde expeditionerna genuint ansåg sig vara de första att upptäcka kontinentens berg, sjöar och floder. De afrikaner de stötte på längs vägen sågs inte som jämlikar utan mer som naturens accessoarer, inte olika de exotiska djur som också var en del av miljön.
I brist på inhemska förkoloniala källor kom en stor del av forskningen att kretsa kring den koloniala historien eftersom öppnandet av koloniala arkiv efter självständigheten producerade mängder av skriftliga källor, tacksamma för historiker att utforska. Men andra förlopp som spelade in var att sjuttio- och åttiotalets ekonomiska och politiska kriser i många afrikanska länder försvårade fältstudier för utländska forskare, samtidigt som inhemska akademiker drabbades av minskade universitetsbudgetar.
En följd av den koloniala historiens dominans är att bilden av Afrika som en kontinent vars berättelse börjar med ankomsten av européer – bilden som Trevor-Roper, Hegel och Seligman propagerade – har överlevt än idag. Skriver man in ”Why is Africa” på Google fyller sökmotorn i med meningar som ”so behind in development”, ”so underdeveloped”, ”so poor” eller ”so far behind”. Det finns fortfarande de som ser på Afrika som mer eller mindre samma land, ett mörkt hörn av världen dominerat av ändlösa krig och utbredd fattigdom, eller rent av de som tänker att kontinenten har kolonialismen att tacka för framstegen som skett.
Det är den sortens tankegångar som fått mig att ägna de senaste sju åren åt att belysa denna försummade del av världshistorien. Tvärtemot den ofta rådande bilden har svart historia haft stor inverkan på världen vi lever i idag.
Apropå det: som bekant kallar jag det här projektet för Svart historia och inte Afrikansk historia. Skälet är att jag vill fokusera på svarta människors historia – de delar av kontinentens berättelse som traditionellt har försummats allra mest.
En annan anledning är att det råder delade meningar om vad som menas med Afrika. Ur ett rent geografiskt perspektiv är det enkelt att identifiera: landmassan som sträcker sig från Sydafrika till Medelhavet, från Kap Verde i väst till Mauritius i öst. Men ur ett historiskt, politiskt eller kulturellt perspektiv blir det genast grumligt vilka människor som åsyftas. Olika historiker inkluderar nordafrikaner, andra enbart svarta afrikaner. Samma problematik dyker upp när det pratas om ”den afrikanska diasporan” – ska den inkluderas i studerandet av Afrikas historia? Och vilka är det i så fall som avses? Att afroamerikaner är en del av afrikansk historia kan nog de flesta skriva under på, men ska Frankrikes många invånare med bakgrund i Algeriet, Marocko och Tunisien också inräknas?
I navigerandet kring frågor som dessa är det värt att komma ihåg att begrepp som “Europa” och ”Afrika” är skapade konstruktioner. Idén om Europa har exempelvis funnits i tusentals år men har haft skiftande betydelse. Och i likhet med att en medeltida person boende i det vi idag kallar Sverige inte såg sig själv som europé, identifierade sig inte människor i Afrika som afrikaner förrän relativt nyligen.
Afrikas många olika innebörder är det främsta skälet till att jag valt att kalla mitt projekt Svart historia. Termen ”svart” är dock inte heller okomplicerad och uppfattas olika beroende på tid, plats och kultur. En människa som i USA skulle uppfattas som svart kan i Brasilien räknas som mixad. En person från exempelvis Sudan, som i Sverige skulle tolkas som svart, kan själv identifiera sig som arab.
Jag använder termen svart ändå av den enkla anledningen att jag tror att de allra flesta idag har en någorlunda likvärdig bild av vad som menas. Men för tydlighetens skull: med svart syftar jag på den afrikanska befolkningen söder om Sahara och diasporan som har sina rötter i denna väldiga del av världen.
Ibland har jag stött på läsare som tycker att tillvägagångssättet är bakvänt. Som undrar vad vi tjänar på att lumpa ihop så olika länder som exempelvis Etiopien och Demokratiska republiken Kongo under begreppet ”svart historia”. Men de spridda kulturer jag berättar om har faktiskt en gemensam nämnare: att de historiskt har buntats ihop och ansetts vara obetydliga just för att det rör sig om svarta människor. Men genom att lyfta dessa avfärdade berättelser vill jag belysa vad det är som utmärker och skiljer kulturerna åt. Varje berättelse blir som en pusselbit, som tillsammans med andra bitar bidrar till formandet av en mer komplett bild.
En av mina ambitioner med det här projektet är att nyansera svarta människors historia. I de kapitel som berör krig, fattigdom, slaveri eller kolonialism är syftet inte att frossa i mänskligt lidande utan att sätta händelserna i sin kontext, förklara hur de kunde uppstå och skildra vilka konsekvenser de har fått idag.
En annan ambition är att väcka nyfikenhet för den kunskap som faktiskt finns. Trots bristerna i den tidiga historieskrivningen om Afrika har stora framsteg gjorts de senaste decennierna, och jag delar regelbundet med mig av annan läsning att fördjupa sig i.
Jag är inte själv historiker och gör inga anspråk på att presentera ny forskning. Det här projektet skulle inte vara möjligt utan forskarnas passionerade och minutiösa arbete. Om något ser jag mig snarare som en brygga – som någon som kan göra det enklare att hitta till och intressera sig för den forskning som finns och görs.
Runtom i världen har många författare, historiker, poddskapare och aktivister liknande uppdrag. Förhoppningsvis kan den kollektiva insatsen göra skillnad.
Läs mer:
Lectures on the Philosophy of History av Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1881)
"Archaeology in Africa" av Basil Davidson i The Atlantic (april, 1959)
The Rise of Christian Europe av Hugh Trevor-Roper (1965)
”Toward a Theory of Black African Civilizations: The Problem of Authenticity” av Hanes Walton, Jr. i Journal of Black Studies (vol. 1, nr 4, juni, 1971)
”African History: Unrewarding Gyrations or New Perspectives on the Historian’s Craft” av A.J.R. Russell-Wood i The History Teacher (vol. 17, nr 2, 1984)
”Negro, Black, Black African, African Caribbean, African American or What? Labelling African Origin Populations in the Health Arena in the 21st century” av Charles Agyemang, Raj Bhopal och Marc Bruijnzeels i Journal of Epidemiology and Community Health (vol. 59, nr 12, 2005)
”The Falsity of Hegel’s Theses on Africa” av Babacar Camara i Journal of Black Studies (vol. 36, nr 1, 2005)
”Past and Presentism: The ’Precolonial’ and the Foreshortening of African History” av Richard J. Reid i The Journal of African History (vol. 52, nr 2, 2011)
A History of Modern Africa: 1800 to the Present av Richard J. Reid (2012)
The Civilizations of Africa: A History to 1800 av Christopher Ehret (2016)
Africans: The History of a Continent av John Iliffe (2017).