Mali, Mansa Musa & floden av guld
Sanningar och missuppfattningar om ett legendariskt västafrikanskt imperium
Det var en plats där vissa trodde att värdefulla mineraler frodades i marken och plockades som växter. Ett gigantiskt imperium som fungerade som ett centrum för handel och religion, och som försåg Europa, Nordafrika och Mellanöstern med det så eftertraktade guldet.
Men det var också en plats som kan ha inspirerat européerna att ge sig ut längre på haven än någonsin tidigare, med konsekvenser som ingen kan ha anat. Det här är berättelsen om Mansa Musa och Maliriket.
Det måste ha sett ut som en hägring. Året var 1324 och bland sanddynorna snirklade ett tåg av hästar, kameler och människor. Över dem vajade stora röda flaggor med gula symboler på.
Upp till 60 000 man ingick i karavanen, allt från soldater till tjänstemän och betjänter. 500 av dem var förslavade och bar på varsin stav av rent guld, som vägde nästan två kilo vardera. De många kamelerna bar upp över 100 kilo tunga laster med guldstoft.
Mitt bland soldaterna red en man i vackra kläder. Dåtida skrifter beskriver honom som ung och stilig, med brun hy och ett ”angenämt ansikte”. Hans namn var Mansa Musa, ledaren för Maliriket, det dittills största imperiet som Afrika skådat.
Expeditionen var egentligen en muslimsk pilgrimsfärd och slutdestinationen var Mekka. Genom att göra färden på detta flådiga och påkostade sätt, var Mansa Musa på väg att utannonsera Maliriket som en ny och respektingivande aktör på den internationella arenan.
Idag vet vi att resan markerade ett av de mest avgörande tillfällena i Västafrikas historia. Rikedomarna som visades upp hänförde omvärlden och gav Maliriket status som ett mytomspunnet land där en flod av guld rann.
Men de gav också upphov till nyfikna funderingar och sluga planer. För med guldet som Mansa Musa strödde omkring sig blev följdfrågorna naturliga: Vilka andra rikedomar doldes i Afrika, på andra sidan om den väldiga Saharaöknen? Och hur kunde man lättast komma åt dem?
Ungefär så här brukar Mansa Musas pilgrimsfärd beskrivas. Men i själva verket finns många versioner av berättelsen. Historiska händelser, särskilt sådana som inträffade för så här längesen, är sällan så okomplicerade som de kanske inledningsvis framstår.
Innan jag fortsätter på berättelsen om Mansa Musa, vad hans motiv var för pilgrimsfärden och vilka konsekvenser den fick, måste vi backa bandet. Inte till den allra första början, men tillräckligt långt tillbaka för att visa på vilket sätt Mali var del av ett större mönster. Ett mönster där västafrikanska riken reste sig, spridde ut sig över stora områden, och sedan kollapsade.
Det historiska Ghana
Längs stränderna av mellersta Nigerfloden, partiet där den böjer sig i en enorm båge och flyter genom nuvarande Mali och Niger, har människor slagit sig ner och bildat samhällen i tusentals år. Ett av de äldsta, Mema, tros ha befolkats så tidigt som på 3800-talet f.Kr. Arkeologiska utgrävningar tyder på att det under det sista millenniet f.Kr. följdes av andra utmärkande orter, som Dia och Djenné-Djeno.
Det sistnämnda samhället existerade länge nog för att bli en tidig del av den viktiga transsahariska handeln mellan Nord- och Västafrika, och i dess ruiner har glaskulor från Sydostasien grävts fram, tecken på hur långt handelsnätverken sträckte sig.
En begränsad och oregelbunden handel mellan Nord- och Västafrika hade pågått långt tidigare, men mellan år 100 f.kr. och 100 e.kr., introducerades kamelen i Nordafrika från den arabiska halvön, först i Egypten och sedan långsamt över resten av Nordafrika.
De djuren kan bära betydligt tyngre laster än hästar och åsnor, och istället för hovar har de stora och runda fötter med två tår, som förhindrar dem från att sjunka ned i sanden och gör att de enklare kan röra sig genom ett mjukt eller föränderligt underlag. Dessutom gör pucklarna på ryggen, där fett lagras, att djuren kan klara sig utan vatten i upp till en vecka. Kamelerna var perfekta för Saharas ogästvänliga miljö och gjorde det möjligt med fler och mer omfattande handelsexpeditioner.
De som ledde expeditionerna var ofta nomader, som tillhörde ett folk som i väst traditionellt har kallats för berber och som är en nordafrikansk ursprungsbefolkning. Berber är idag en kontroversiell term som kritiker menar är nedsättande. Själva kallar de sig för amazigh i singular och imazighen i plural, vilket kan översättas till ungefär ”fria män”, och det är även så jag kommer att referera till dem.
Även efter att arabiska muslimer erövrat hela Nordafrika på 600- och 700-talet fortsatte nomaderna att vara avgörande som guider. Kamelkaravanerna kunde bestå av så många som 2000 djur och trotsade hettan, sandstormarna, banditerna och de förrädiskt skiftande sanddynerna.
De rörde sig via flera olika rutter från oas till oas där de sökte skydd i skuggan och fyllde på sina vattenreservoarer. Kontroll över oaserna – både politiskt och militärt – var av största vikt eftersom de ofta gav kontroll över hela handelsrutten. Och i takt med att handeln växte blev rutterna extremt lukrativa.
Den utmattande och farliga färden genom öknen tog ungefär två-tre månader. Efter det nådde expeditionerna fram till slutdestinationen, det så kallade Sahel. Ordet kommer ifrån arabiskans ”sahil” vilket betyder ungefär ”kust” och refererar till bältet som spänner från Senegal i väst till Sudan i öst och som markerar Saharas övergång till savann och grässlätter.
Ordet avslöjar hur man såg på öknen som ett slags hav, där kamelerna fungerade som fartyg och oaserna som hamnar. Här, på södra sidan om öknen, fanns flera riken och samhällen att handla med, som Gao i nuvarande Mali och Kanem i dagens Tchad.
Araberna kallade den här regionen för bilal al Sudan, ungefär de svartas land. Salt var en av de viktigaste varorna som muslimerna från norr hade att erbjuda – saltet var svårt att få tag på i det subsahariska Afrika och kunde användas för att konservera mat, en ovärderlig egenskap. Bland det som muslimerna ville byta till sig stod elfenben och mest av allt guld högst upp på listan. Men även slavhandel förekom, nåt som ökade i popularitet med tiden och som jag kommer återkomma till i en framtida text.
Ett av de kändaste rikena som araberna från norr handlade med var Ghana. I ett geografiskt verk från år 833 vittnade den persiske polyhistorn al-Khwārizmī om landet. Det sträckte sig från de sydöstra delarna av nuvarande Mauretanien till västra Mali. Det här historiska kungadömet ska alltså inte förväxlas med den nuvarande nationen Ghana.
Enligt muntlig tradition grundades det historiska Ghana av soninkefolket redan på 300-talet e.Kr. Soninke är en folkgrupp som tillsammans med andra grupper som mandinka, bambara och vai utgör en stor kulturell och språklig grupp som tillsammans brukar benämnas som mandefolk och som hittas i stora delar av Västafrika.
På tidiga medeltiden blev Ghana, via kontrollen över guldhandeln, regionens ledande makt.
Läget i Sahelbältet gjorde riket till en naturligt knytpunkt i relationen mellan nord och syd, och Al-Hamdani, en medeltida arabisk författare, hävdade att Ghana hade världens mest värdefulla guldgruvor.
Efter att ha köpt stora block med salt satte Ghana det i system att sälja vidare det man själv inte behövde. Blocken passerade från kameler till åsnor och människor, som bar varorna ännu längre söderut, mot Västafrikas skogar där saltets värde, på grund av hur ovanligt det var där, mångdubblades.
Det var från dessa här trakter Ghana importerade guldet som landet sedan skeppade norrut. Rykten om mängden guld som flödade genom riket spreds över stora områden och på 900-talet skrev den persiske historikern Ibn al-Faqih om hur han föreställde sig att guldproduktionen gick till.
”I Ghana växer guld i jorden som morötter gör, och plockas vid soluppgången”.
På 1000-talet beskrevs Ghanas huvudort – potentiellt ruinerna Koumbi Saleh i dagens Mauretanien – som en stad delad i två.
I den ena bodde muslimerna i täta kvarter, många av dem handelsmän som kommit norrifrån, andra svarta afrikaner som konverterat. Här fanns marknader, imamer, böneutropare och tolv moskéer. Runt stan fanns brunnar som försåg befolkningen med vatten.
I den andra delen av stan bodde de som följde Ghanas icke-muslimska kung. Här levde befolkningen i hus av sten och trä medan kungen och hans hov levde i kupolformade byggnader innanför en stor stenmur. Vissa ur eliten hade guldsmycken inflätade i håret. Här bodde också ledarna för de lokala religionerna och i stan fanns även en helig lund som var stängd för besökare.
Ungefär en mil skilde de två orterna, och även om gles bebyggelse på sätt och vis kopplade samman dem, gjorde separationen att grupperna kunde leva i harmoni sida vid sida utan att riskera att kränka varandra med sina respektive riter. Det hände dock att somliga ur Ghanas lokalbefolkning konverterade till islam, men i sådana fall var det vanligt att de ändå behöll delar av sin traditionella religion. Ghanas kung hade även flera muslimer i sitt hov, från översättare till rådgivare och kassörer, något som vittnar om islams ökande inflytande i riket.
Namnet Ghana tros egentligen ha varit titeln på landets härskare och själva sägs befolkningen ha kallat sitt land Wagadu. Det var det här kungadömet som den moderna nationen Ghana inspirerades av när den år 1957 blev en självständig stat och valde ett nytt namn för att ersätta det koloniala namnet Guldkusten.
Den arabiska historikern al-Bakrī föddes på 1000-talet i Al-Andalus, namnet som muslimerna gav den iberiska halvön och som de vid den tidpunkten kontrollerade. Enligt honom hade Ghana en matrilinjär tronföljd – tronen ärvdes alltså inte av kungens son utan av kungens systers son. Enligt al-Bakrī berodde det på att kungen aldrig kunde vara helt säker på att hans barn var hans egna, medan det inte rådde någon tvivel om att systerns barn hade kungligt blod i sig eftersom hon fött dem.
Ghana sägs ha varit en militär kraft som kunnat producera en stor armé på 200 000 man, en armé man använde för att lägga andra riken och samhällen under sig. Men på 1070-talet började Ghanas makt dala, någon som sammanföll med almoravidernas framväxt, en muslimsk dynasti från Nordafrika.
Historiker är oense om vad som hände med Ghana. Ibland pratas det om att almoraviderna erövrade Ghana med våld, ibland att Ghana av andra anledningar kom under deras inflytande. Klart är dock att Ghana fortsatte existera i flera hundra år till, och det verkar som att befolkningen i allt högre utsträckning konverterade till islam.
Men Ghanas dagar som ett imperium var förbi.
Imperiernas cykel
Ett imperium är per definition en stat som genom krig, handel eller politiska manövrer lägger andra stater och folkslag under sig. Ibland kan det gå relativt friktionsfritt att styra över en sådan spridd grupp människor, som kanske talar olika språk, ber till olika gudar, kommer ur olika kulturella traditioner.
Men ofta präglas imperier tvärtom av inre motsättningar. Motsättningar som, när imperiet är starkt, går att hantera. Men när imperiet av olika anledningar försvagas – på grund av bråk om tronföljd, svagt ledarskap, klimatförändringar, ekonomiska kriser, yttre hot eller annat– har motsättningarna en tendens att koka över. Kanske försöker en av de tidigare självständiga staterna då att bryta sig loss. Kanske lyckas den med att återigen få sin frihet, och kanske får den då sällskap av andra kungadömen, stadsstater och folkgrupper som också törstar efter självstyre. På så sätt krackelerar imperiet, och splittras återigen till flera mindre självbestämmande regioner.
Men kanske börjar sedan ett av dessa mindre riken att på nytt lägga sina grannländer under sig. På så sätt påbörjas imperiecykeln igen.
I Västafrikas historia har flera riken haft precis den här utvecklingen. Med det försvagade Ghana uppstod ett maktvakuum som fylldes av ett folk och kungadöme känt som Sosso, även dem ett mandefolk. Det här var ett rike som under Ghanas glansdagar ingått i imperiet men som nu var fritt och hade egna drömmar om ökad makt och expandering.
Västafrika har en rik tradition av muntligt berättande och central för den är de så kallade grioterna. De går också under namn som jali, djeli eller gewel. Men det som utmärker dem är att de är poeter, lovsjungare, historieberättare, historiker och musiker, allt i ett. Det är genom dessa personer som den muntliga traditionen har bevarats och berättats vidare över generationerna i hundratals år, alltid med instrument i hand, som exempelvis koran eller balafonen.
Sossos mest kända ledare var en kung vid namn Soumaoro Kanté och som levde i början på 1200-talet. Enligt muntlig tradition ska han ha varit en brutal härskare. I grioternas berättelser utmålas han som en ondskefull magiker och i vissa versioner som en demon som rövar bort unga flickor. Förutom Ghana hade han erövrat flera närliggande kungadömen och utsatte deras folk för trakasserier, orimligt höga skatter och våld.
I mandinkafolkets Mali, ett av kungadömena som tvingats lyda under Sosso, hade den lokala ledaren tagit emot en siare. Enligt siaren skulle ledaren gifta sig med en ful eller vanställd kvinna som skulle ge honom en son som en dag skulle bli en mäktig kung. Problemet var att den här ledaren redan var gift med en annan kvinna och redan hade en son.
Enligt berättelsen träffade dock ledaren en kvinna som matchade siarens beskrivning, och med profetian färskt i minnet gifte han sig med henne. Sonen som de sedan fick döptes till Sundiata, men var ett svagt barn som hade problem att gå. Under sin uppväxt fick han konstant utstå hån från ledarens första fru och son.
Sundiatas tillvaro blev bara värre när hans pappa dog, eftersom pappans önskemål om att Sundiata skulle bli ny ledare inte respekterades. Istället lät pappans första fru kröna sin egen son – alltså Sundiatas äldre halvbror. På grund av fortsatta trakasserier och hot tvingades Sundiata till slut gå i exil i grannlandet Mema.
I Mema sägs Sundiata ha gått igenom en förändring, blivit stark som ett lejon och förvandlats till en skicklig krigare och jägare. Samtidigt fortsatte Sossorikets expansion med den onda Soumaoro Kanté i spetsen.
När Kantés våldsvåg svepte över Mali sägs de desperata invånarna ha skickat ett hemligt sändebud till den landsförvisade Sundiata och bett honom att återvända. Han sägs ha bildat en koalition av flera klaner eller mindre kungadömen som under en avgörande strid år 1235 slutligen lyckades besegra Kanté och hans armé.
Efter segern sägs Sundiata och ledarna för hans olika allierade klaner ha samlats under en ceremoni i staden Kangaba. I utbyte mot att ledarna fick varsitt område att styra över erkände de Sundiata som sin högste ledare och tecknade under Kouroukan Fouga, en tidig konstitution. Genom att ena klanerna bildade Sundiata det som skulle bli Västafrikas nya supermakt – Maliriket.
Malirikets storhetstid
Den här berättelsen är ett slags nationalepos och kallas för The Epic of Sundiata. Eftersom det rör sig om en muntlig tradition finns det ingen enskild fastställd version och den berättas på flera olika sätt.
Av allt att döma var Sundiata Keita själv inte en muslim, eller om han var det verkar han inte ha varit någon djupt troende sådan. I senare versioner av den muntliga legenden påstås dock Keita-dynastin, alltså Malirikets styrande familj, härstamma från Bilal ibn Rabah, en svart man med ursprung i nuvarande Etiopien som var en av profeten Muhammads allra första följare och islams första böneutropare.
Att söka nära kopplingar till tidiga respektabla muslimer var ett vanligt sätt för västafrikanska ledare att upphöja sig själva – att cementera sin roll som rättmätig härskare i en tid då islam var på uppgång och spreds snabbt i stora delar av världen.
Oavsett hur troende Sundiata Keita verkligen var är det klarlagt att Mali som rike kom att bli mer och mer muslimskt. Att konvertera hade uppenbara fördelar. Det gjorde bandet starkare till de muslimska handelsmännen som kom på besök norrifrån och det gav ökat skydd mot muslimska slavräder eftersom det fanns regler, åtminstone i teorin, om att muslimer inte fick förslava andra muslimer.
I blöjan på 1300-talet hade européer ännu inte hade lyckats segla ned för Västafrikas kust, och de var därför tvungna att gå genom muslimerna för att ta del av Västafrikas guld. Det var ju muslimer som dominerade den transsahariska handeln, samma handel som långsamt förde guldet norrut.
Maliriket blev en knutpunkt i nätverket, precis som det antika Ghana tidigare hade varit. I Maliriket utvann man koppar som man, tillsammans med andra metaller, läder, bomull och förslavade människor bytte mot guldet som det fanns enorma mängder av i länderna i södra Västafrika. Efter att ha importerat guldet skeppade Maliriket vidare det man inte behövde, norrut mot Nordafrika, Mellanöstern och Europa. Även kolanötter var en populär vara som Mali importerade söderifrån.
Maliriket storhetstid inföll med Mansa Musa, Sundiata Keitas ättling och mannen som den här texten inleddes med. ”Mansa” är inget förnamn, det är en titel som betyder ungefär kung eller kejsare, och det är inte känt exakt när han föddes. Men han kom till tronen år 1312 och var en hängiven muslim. Det sägs att den som sökte audiens hos honom var tvungna att strö sand över sitt huvud och sina axlar som ett sätt att visa vördnad och att Mansa Musa aldrig själv pratade när han gjorde offentliga framträdanden. Istället viskade han sina instruktioner till en talesperson som utannonserade hans ord.
Det var i egenskap av just troende som han genomförde sin mest berömda akt: pilgrimsfärden till Mekka år 1324. I den hyllade boken African Dominion sammanfattar den amerikanske historikern Michael A. Gomez de olika uppgifterna om hur mycket guld Mansa Musa hade med sig på färden. Han kommer fram till motsvarande 16 ton guld.
Idag uppskattar man att endast omkring 205 000 ton guld har utvunnits genom hela människans historia. Och ungefär hälften av den mängden har utvunnits under de senaste 50 åren. Att Mansa Musa, under ett och samma tillfälle, hade med sig 16 ton guld är alltså en smått ogreppbar siffra och vittnar om hur mån han var att göra ett stort avtryck på sin värld.
Mansa Musas givmildhet under resans gång är legendarisk och han påstås ha strött guld omkring sig under färden. Dignitärer, värdar, representanter för moskéer, men också vanligt folk och fattiga människor tog emot värdefulla gåvor, och i Kairo sägs hans frikostighet ha sänkt värdet på guld under en tioårsperiod. Det har fått medier som Time Magazine och BBC, men också bloggar, poddar och Instagramkonton, att utnämna Mansa Musa till världens genom tiderna rikaste person.
Men historiker menar att en sådan uppgift är nästintill omöjlig att verifiera, mycket för att inflationen över ett så långt tidspann – vi pratar ju nästan 700 år här – blir svårkalkylerat, men också för att det finns så många olika parametrar att bedöma rikedom utifrån.
Personligen vet jag inte hur mycket en sån titel egentligen spelar roll. Oavsett om han var rikast genom historien eller inte, är det klarlagt att han för sin tid var extremt rik, och det är intressant nog att notera, särskilt med tanke på den västerländska myten som så länge utmålade Afrika söder om Sahara som en plats som helt saknade både civilisation och välstånd.
Med all uppmärksamhet den berömda pilgrimsfärden har fått är det viktigt att poängtera att mycket av informationen om den förlitar sig på uppskattningar. Det finns en rad olika skildringar om resan, och många skrevs långt efteråt. De är, likt alla vittnesmål, präglade av författarens agenda, erfarenhet och partiskhet. En medeltida historiker kunde exempelvis hävda att pilgrimsfärden bestod av 20-, 30- eller 60 000 människor, men det fanns inget sätt för den historikern att veta med säkert hur stort Mansa Musas entourage faktiskt var. Det förklarar varför uppgifterna om färden skiljer sig så mycket åt och understryker varför man bör vara försiktig med att ta siffrorna bokstavligt.
En ytterligare instickare:
Ibland, när Afrikas förkoloniala historia diskuteras, finns det numera en tendens att glorifiera den tidens ledare, kungadömen och imperier. Det är förståeligt, särskilt eftersom vi alla har matats med myten att det förkolonala Afrika endast var en vild plats med avsaknad av civilisation. Det är därför på många sätt logiskt varför vissa människor vill upphöja denna förkoloniala period och nästan blir nostalgiska över tiden då "vi" brukade vara kungar, drottningar, kejsare och liknande.
Men imperier bildas sällan fredligt. De är av sin natur produkter av våld, krig och erövring. Och det gäller för Afrika precis som att det gäller för imperier på andra håll i världen. För att undvika fällan att okritiskt inta information om vad dessa "historiens stora män" har uppnått, är det värt att komma ihåg att imperier är komplexa. De är inte enbart av ondo. Men de är inte uteslutande av godo heller, bara för att de fanns i Afrika.
Enligt historikern Michael A. Gomez var överflödet som Mansa Musa poserade med under sin resa både ett led i att visa upp Mali som ett prestigefyllt rike och att tysta eventuella kritiker på hemmaplan som tvivlade på huruvida Musa var den rättmätige regenten. Det var ett spektakel för både en utländsk och inhemsk publik.
Det finns nämligen en rad oklarheter om just hur Mansa Musa kom till tronen. Många av källorna som berättar för oss om Mansa Musa är utländska och kommer från kända muslimska dåtida utforskare och historiker som Ibn Khaldun, Ibn Battuta och al-Umari. De inhemska muntliga källorna är misstänksamt tysta om Mansa Musa, vilket är anmärkningsvärt eftersom det var under hans styre som Maliriket upplevde sin storhetsperiod. Att de lokala dåtida källorna knappt omnämner honom skulle alltså kunna vara en slags tyst protest mot hur han kom till makten.
Motivet med pilgrimsfärden kan också ha varit att knyta starkare band till den muslimska världen, vilket kunde innebära båda skydd och kommersiella möjligheter. Kanske hoppades Mansa Musa locka utländska besökare och ännu fler handelsmän till Mali genom att projicera riket som ett land fullt av överflöd.
I Kairo togs Mansa Musa emot av den egyptiske sultanen an-Nasir Muhammad och de dåtida källorna berättar något olika versioner av hur mötet gick till. Musa ska ha gett sultanen en gåva på 50 000 guldmynt och själv tog Musa emot en present bestående av hästar, kameler, tjänstemän och proviant. Mötet verkar alltså ha varit varmt och vänskapligt.
Men uppgifter berättar också om att sultanens gästar förväntades knäböja framför honom och kyssa marken. Musa ska ha vägrat med motiveringen att han endast knäböjde inför Gud. Enligt vissa versioner av berättelsen ska de båda ledarna därefter ha suttit sig intill varandra och haft en lång konversion, men i andra versioner sägs det att Musa tvingades stå under hela samtalet, ett maktspel från sultanens håll.
I slutändan gick mötet ändå vägen och Musa stannade några månader i Kairo innan han fortsatte till Mekka och Medina, där han besökte profeten Muhammads grav. Det frikostiga spenderandet under resan gjorde att Mansa Musa, på tillbakavägen, var tvungen att låna ihop summan som krävdes för att ta sig från Kairo till Mali. Igen, han må ha varit extremt rik, men hans resurser var inte oändliga.
Mansa Musa var inte den första västafrikanska regenten att genomföra pilgrimsfärden, men han gjorde det på ett mer spektakulärt sätt än någon före honom. Resan satte bokstavligen Mali på den internationella kartan. Några decennier efter färden avbildades han på den detaljerade katalanska världskartan från år 1375. Han är klädd i en flott dräkt och sitter på en tron med en krona av guld på huvudet. I vänster hand håller han i en guldstav och med höger hand sträcker han fram en guldklimp mot en kamelryttare som kommer ridandes från sitt ökenläger.
Markeringar på kartan visar sedan hur handelsvägarna rör sig genom Sahara, över Medelhavet och in på halvön som idag utgörs av Spanien och Portugal. Kartan illustrerar hur européer i slutet på 1300-talet såg framför sig den transsahariska handeln. I A Fistful of Shells: West Africa from the Rise of the Slave Trade to the Age of Revolution skriver den brittiske historikern Toby Green att kartan visar hur Malis kontroll över guldet blev själva signumet för riket ur ett europeiskt perspektiv.
En annan intressant aspekt av Musas pilgrimsfärd var att den nådde Mellanöstern inte långt före skjutvapnen blev vanliga i den regionen. Hade han kommit dit aningen senare hade han kanske haft möjlighet att införskaffa dem, något som hade kunnat ge Maliriket en ännu större fördel gentemot sina grannar och förändrat landets öde i grunden.
När Musa återvände till Västafrika gjorde han det med den nyvunna respekten som pilgrimsfärden innebar. De antika och viktiga handelsstäderna Gao och Timbuktu, båda i nuvarande Mali, inkorporerades i riket. Musa hade även med sig flera namnkunniga muslimer med sig hem från färden, personer han rekryterat under resans gång, och en av dem ritade Djingareybermoskén som i ombyggd form än idag fungerar som ett landmärke i Timbuktu.
Musa lät även bygga ett kungligt palats. Timbuktu kom senare att utvecklas till ett myllrande handelscentrum som lockade besökare från ändå Marocko och Egypten. Mansa Musa la grunden för det Timbuktu som senare skulle bli ett framstående muslimskt lärosäte. Under sin guldålder bildade de tre moskéerna Djingareyber, Sankore och Sidi Yahya en institution för islamiska studier med plats för drygt 20 000 elever.
Mansa Musas pilgrimsfärd till Mekka är den enskilt mest berömda händelsen under hela Malirikets existens. Men det finns en annan berättelse, som är mindre omskriven men minst lika fascinerande. Den historien handlar om Mansa Musas företrädare, en man som långt före Christofer Columbus var påtänkt, var besatt av idén att korsa Atlanten.
Det maliska försöket att korsa Atlanten
Den enda skriftliga källan till berättelsen om Malirikets försök att ta sig över Atlanten kommer från den arabiske historikern al-Umari, född år 1300 i Damaskus. I ett av sina verk återger al-Umari ett samtal mellan Mansa Musa och Musas värd i Kairo, staden han passerade på väg till Mekka. Värden var guvernören för ett område som heter gamla Kairo, och under samtalet ska han ha frågat Mansa Musa hur det kom sig att han blev kung. Enligt al-Umari uppgav Musa att han fick ta över tronen när hans företrädare lämnade Maliriket för att hitta ”slutet på Atlanten”.
Enligt berättelsen ska den här föregångaren ha låtit hundratals skepp fyllda med sjömän, proviant och guld lämna Västafrikas kust. I många moderna återgivningar, exempelvis på olika sajter och Instagramkonton, påstås ofta att föregångaren hette Abu Bakr II. Men det stämmer inte, för en mansa med det namnet har aldrig regerat i Mali. Misstaget beror sannolikt på en felaktig översättning. I själva verket var föregångaren en kung känd som Mansa Qu, alternativt hans son Muhammad ibn Q.
Endast ett av skeppen som skickades iväg återvände, och den överlevande kaptenen vittnade om att resten av expeditionen försvunnit när den nådde ”en flod med en fruktansvärd ström mitt i havet”.
Kanske borde Musas företrädare ha avskräckts av att hundratals fartyg försvann eller förliste, men han var uppenbarligen övertygad om att kaptenen missförstått, överdrivet eller bara inte var kompetent nog. För nästa steg blev helt enkelt att utrusta en ny expedition som han själv ledde. Enligt al-Umari ska den nya expeditionen ha bestått av 2000 skepp, en siffra som man återigen får ta med en nypa salt.
Den här gången återvände inga av skeppen. Och när Maliriket som en följd stod utan kung fick Mansa Musa ta över tronen.
I African Dominion skriver Michael A. Gomez att den här fantasifulla berättelsen inte omedelbart kan avfärdas. Malirikets territorium hade vid det här tillfället expanderat något enormt och nådde Atlantens stränder i nuvarande Senegal och Gambia. Genom historien har det legat i människans natur att vilja utforska det okända – exempelvis det som ligger på andra sidan av ett hav – och för Mali hade det på många sätt varit naturligt att vilja fortsätta expandera sitt rike.
Gomez spekulerar i att den ”fruktansvärda strömmen mitt i havet” kan ha varit en referens till den mäktiga Kanarieströmmen. Den rör sig söderut från dagens Marocko till Senegal, innan den övergår i den Nordatlantiska ekvatorialströmmen och flyter västerut mot Mexikanska gulfen. Där går den över i golfströmmen som flyter tillbaka mot Europa och Nordafrika. Därifrån flyter strömmen söderut och påbörjar cykeln igen. Om berättelsen skulle vara helt påhittad – om Maliriket aldrig försökt korsa Atlanten – menar Gomez att det skulle vara underligt att de hade kunskap om en sådan specifik sak om hur Atlanten fungerar.
Han poängterar också att de stora mängderna guld som påstås ha lastats ombord på båtarna tyder på att expeditionen kan ha haft ett kommersiellt syfte, att Malis sjöfarare hoppades hitta nya handelspartners eller handelsrutter.
I sin bok Born in Blackness: Africa, Africans, and the Making of the Modern World, 1471 to the Second World War bygger den amerikanske journalisten Howard W. French vidare på teorin och föreslår att havsäventyret kan ha haft syftet att nå Sydeuropa, för att på så sätt kringgå nordafrikanerna som historiskt fungerat som en mellanhand i handeln mellan Mali och Europa.
Men trots de intressanta hypoteserna talar det mesta emot att expeditionerna ägde rum. För det första träffade al-Umari aldrig själv Mansa Musa utan förlitade sig på andras vittnesmål när han skrev ner berättelsen många år efter Musas besök i Kairo. För det andra var båtarna som Maliriket troligen hade tillgång till på den här tiden knappast lämpade för uppdraget. Från Östafrika hade man sedan länge färdats genom indiska oceanen med hjälp av olika sorters segelskepp, men vid Mansa Musas tid är den allmänna uppfattningen att man i Västafrika ännu inte hade utvecklat några egna segelfartyg.
Enligt vittnesmål från tidiga europeiska besökare längst den västafrikanska kusten – från århundradet efter att Mansa Musa levde – utgjordes de västafrikanska båtarna av en slags kanoter, visserligen väldigt stora, men de passade bättre för att färdas längs floder och kuster snarare än att korsa hav. I brist på bevis som tyder på motsatsen, har historiker antagit att samma typer av kanoter användes även på Musas tid.
Det som kanske är det största argumentet för varför ¨expeditionen inte inträffade är att ett sådant stort projekt borde ha omnämnts på andra håll, inom lokal muntlig tradition eller i andra dåtida skriftliga källor. Men al-Umaris skriverier är den enda platsen där berättelsen omnämns. Dessutom har man inte kunnat hitta några arkeologiska fynd som kan styrka att resan, eller ens förberedelserna inför den, verkligen hände. Bristen på bevis har de senaste decennierna inte hindrat vissa från att ändå påstå att resan inte bara ägde rum utan att Malirikets fartyg nådde fram och på så sätt ”upptäckte” Amerika.
En möjlig teori är att Mansa Musas berättelse om resan över Atlanten var en slags täckmantel för den verkliga anledningen till varför han kröntes till kung, eftersom hans väg till makten inte var helt okomplicerad. Hans företrädare – den tidigare nämnda Mansa Qu eller Muhammad ibn Q – kom nämligen från en annan gren inom den kungliga Keita-familjen, och det finns de historiker som fört fram teorin att Musa kan ha röjt undan dem med våld för att ta över tronen, och att berättelsen om försöken att korsa Atlanten var påhittad för att dölja spåren.
En kombination är också möjlig. Kanske gjordes ett första försök att korsa Atlanten men att den andra var påhittad. Kanske är det även därför de inhemska muntliga källorna är så tysta om Mansa Musa och istället föredrar att berätta om Sundiata Keita, rikets grundare. Men med så få källor är det omöjligt att fastställa.
Ett imperium i sönderfall
Mansa Musa kan inte ha vetat om det själv, men trots att han regerade över ett enormt imperium som upplevde sin storhetsperiod, höll det mäktiga Maliriket långsamt på att krackelera. Successionsordning, vem som ersätter en regent på tronen, har alltid varit av största intresse. Det har också alltid varit en källa till oenighet, konflikt, till och med krig.
I våra patriarkala samhällen har pressen att producera en manlig arvinge historiskt varit stort eftersom det traditionellt varit vanligt med så kallad agnatisk tronföljd, alltså att endast manliga ättlingar kan ärva den högsta titeln. I Sverige införde vi exempelvis full så kallad kognatisk tronföljd först 1980, i samband med kronprinsessan Victorias födelse. Det betyder att det förstfödde barnet, oavsett kön, ärver tronen.
Om det bland europeiska kungligheter ibland har varit ett problem att det saknas en manlig arvinge, har man i Västafrika generellt haft motsatt problem: de manliga arvingarna har varit för många. Inom Islam har man rätt till upp till fyra fruar, som alla alltså har chans att producera söner. Addera dessutom alla älskarinnor och konkubiner som också kan ge en kung nya pojkar. Till det kan man lägga till kungens egen familj, som ofta var stor och kunde bestå av bröder, farbröder, till och med kusiner som potentiellt alla hoppades på att en gång få styra.
De många manliga arvingarna innebar alltså en grogrund för konkurrens och bråk. I samhällen med enkla och tydliga regler för vem fick ärva tronen hade bråken kunnat undvikas, men i många västafrikanska riken saknade man det. Det man istället hade var invecklade regler som kunde tydas och förstås på flera olika sätt, vilket bidrog till att många såg sig som potentiella arvingar. Och Maliriket var inget undantag.
Mansa Musa härskade i 25 år – en period av stabilitet. När han dog år 1337 tog hans son Maghan över som mansa. Men han regerade i bara fyra år innan Musas bror, Sulayman, avsatte honom och argumenterade att han, i egenskap av den äldste, hade rätt till makten. Politisk instabilitet tog rot.
En av Sulaymans fruar var hans kusin, en kvinna känd som Qasa, och som första fru hade hon särskild status, ungefär som en drottning, och tillsammans styrde de över riket. Men över tid gled dem isär – Sulayman verkar ha föredragit en annan kvinna som inte tillhörde den kungliga familjen. Han sägs även ha fängslat Qasa, eller åtminstone ha placerat henne under husarrest. Detta gjorde andra medlemmar av aristokratin och den kungliga familjen ursinniga, framförallt de kvinnliga, och protester bröt ut. De fortsatte tills Qasa började insinuera att Sulayman borde röjas undan – ett riskabelt spel – varpå hennes stöd gick upp i rök.
Sulayman styrde i över två decennier och lyckades hålla ihop det väldiga imperiet. Kring år 1350 var Maliriket enormt. Den östliga gränsen nådde nästan till dagens Tchad och Algeriet. Den södra till de norra delarna av dagens Burkina Faso och Elfenbenskusten. Och den västra ända till nuvarande Senegal och Gambia. Upp till femtio miljoner invånare tros ha befolkat riket.
Men i och med Sulaymans död skenade allt. Allehanda familjemedlemmar gjorde anspråk på tronen, kungarnas styre blev kortvariga och den än gång så mäktiga armén delades upp mellan olika fraktioner som stred sinsemellan över kontrollen. Söderifrån började Mossifolket göra räder. I väst gjorde woloffolket i det som idag är Senegal uppror och skapade ett eget, självständigt, kungadöme. Maliriket hade blivit för vidsträckt, för oregerligt. Misslyckandet med att säkra landgränserna gjorde kungadömena som utgjorde imperiet djärvare, och en efter en började de bryta sig loss.
Ett av dessa kungadömen, eller statsstater, att göra uppror var Gao på 1430-talet. En av Västafrikas äldsta och viktigaste handelsstäder kom nu att ännu en gång bli självständig. Här kan vi återigen skåda den imperialistiska cykeln. Från 1460-talet, under ledning av en krigisk kung känd som Sunni Ali, började det här lilla kungadömet erövra så många av sina grannar att det till slut själv blev ett imperium – det enorma Songhairiket. Till skillnad från Mali, där mandinkafolket var i kontroll, skulle Songhai bli en ett mer multietniskt projekt, och växa till en stat som dominerade större delen av Västafrika på 1500-talet.
Efter att ha förlorat vidsträckta territorium till det framväxande Songhai stapplade ett kraftigt försvagat Mali genom 1500-talet och in på 1600-talet. Och där, under det seklet, upphörde kungadömet att existera.
En underskattad katalysator för global förändring?
Mansa Musa lyckades med sitt mål att projicera Maliriket som ett mäktigt imperium, värd en plats bredvid andra av Medeltidens inflytelserika kungadömen. Tanken på Mali som en plats dränkt i guld gjorde riket känt i delar av Europa, Nordafrika och Mellanöstern. För människor i de regionerna blev Mali associerat med handel och rikedom. Men pilgrimsfärden drog även till sig en annan slags uppmärksamhet.
På 1400-talet, bara några decennier efter att Mansa Musa och hans guld synts på den katalanska världskartan, inleddes det vi kallar för upptäcktsresornas epok. En tid där Västeuropa gick från att vara ett förhållandevis obetydligt hörn av världen, till att få sitt stora genombrott.
Tidigare har den europeiska viljan att hitta sjövägen till Indien angetts som skälet till upptäcktsresornas epok inleddes. Utgår man från den tanken blir Afrika som ett sidospår, ett enda stort hinder som man var tvungen att runda för att nå till slutdestinationen. Men i den Born in Blackness argumenterar författaren Howard W. French för att utforskandet av Afrika – och att få ta del de enorma rikedomarna som Mansa Musa visat upp – var ett mål i sig självt. Afrika var sitt eget pris, sin egen slutdestination. På 1400-talet gick portugiserna i bräschen för att utforska Afrikas västra kust och korrespondensen de lämnade efter sig vittnar om deras försök att komma i kontakt med en mäktig kung som fanns längre in i fastlandet och sas styra över rike de kallade för ”Melli”.
Skriverierna och vittnesmålen om staden Timbuktus välstånd nådde också Europa och gjorde det till en mytomspunnen plats. Ryktena om stadens väldiga rikedomar fick exempelvis Storbritannien och Frankrike att sponsra expeditioner till det som kom att kallas för ”Afrikas Eldorado” ända in på 1800-talet, ovetande om att staden då sedan länge hade spelat ut sin roll som viktig metropol.
De kan inte ha vetat det då, men portugisernas utforskande av Afrikas kust på 1400-talet var påväg att förändra världen i grunden. Den skulle aldrig bli sig lik igen. Och för Afrika väntade ett nytt mörkt kapitel.
Läs mer:
Böcker:
Peoples and Empires of West Africa; West Africa in History, 1000–1800 av George Stride och Carolina Ifeka (1971)
Ancient and Mali av Nehemia Levtzion (1980)
In Search of Sunjata: The Mande Oral Epic as History, Literature and Performance av Ralph Austen (1999)
Corpus of Early Arabic Sources for West African History av Nehemia Levtzion och J.F.P. Hopkins (2000)
The History of Islam in Africa av Nehemia Levtzion och Randall L. Pouwels (2000)
Medieval West Africa: Views From Arab Scholars and Merchants av Nehemia Levtzion och Jay Spaulding (2003)
Empires of Medieval West Africa av David Conrad (2005)
Sundiata: An Epic of Old Mali av Djibril Tamsir Niane (2006)
A Cultural History of the Atlantic World, 1250–1820 av John K. Thornton (2012)
African Dominion: A New History of Empire in Early and Medieval West Africa av Michael A. Gomez (2018)
A Fistful of Shells: West Africa from the Rise of the Slave Trade to the Age of Revolution av Toby Green (2019)
Born in Blackness: Africa, Africans, and the Making of the Modern World by Howard W. French (2021)
Vetenskapliga artiklar
”The Thirteenth- and Fourteenth-Century Kings of Mali” av Nehemia Levtzion i The Journal of African History (vol. 4, nr 3, 1963)
”The Age of Mansa Musa of Mali: Problems in Succession and Chronology” av Nawal Morcos Bell i The International Journal of African Historical Studies (vol. 5, nr 2, 1972)
”The Inland Niger Delta Before the Empire of Mali: Evidence from Jenne-Jeno” av Roderick J. McIntosh och Susan Keech McIntosh i The Journal of African History (vol. 22, nr 1, 1981)
"History, Oral Transmission and Structure in Ibn Khaldun's Chronology of Mali Rulers" av Ralph Austen och Jan Jansen i History in Africa (vol. 23, 1996)