Den humanitära krisen i Demokratiska republiken Kongo
Och hur den hänger ihop med mineralerna i vår elektronik
Den humanitära krisen i de östra delarna av Demokratiska republiken Kongo (DRK) har förvärrats på nytt under 2025. Rebellgruppen M23, finansierad av Rwanda, har intagit miljonstaden Goma nu i dagarna och bara under januari har 400 000 människor tvingats på flykt.
FN varnar för att 21 miljoner kongoleser är i nöd och många oroar sig för att vi håller på att se en rwandisk annektering av den mineralrika regionen. Goma ligger i östra Kongo, nära gränsen till Rwanda, och utgör en viktig transporthub för kongolesiska mineraler.
Häromdagen hävdade Kongos utrikesminister Thérèse Kayikwamba Wagner att Rwanda nu även stödjer rebellerna med regelrätta rwandiska trupper.
Rwanda, en av västvärldens viktigaste allierade i Afrika, har i skrivande stund inte förnekat anklagelserna. Klart är att den pågående katastrofen innebär mängder av dödade civila och ett extremt utbrett sexuellt våld.
Kongo kräver nu att det internationella samfundet inför sanktioner mot Rwanda för att få ett stopp på krigsföringen.
Vad är bakgrunden?
Demokratiska republiken Kongo har i snart 140 år hört till världens mest krisdrabbade regioner. Detta trots, eller snarare på grund av, sina enorma naturtillgångar.
Här finns mängder av mineraler och råvaror som världen fullkomligt skriker efter. Dessutom finns här världens näst största regnskog, vidsträckt bördig mark och en imponerande biologisk mångfald. Potentialen för välstånd är alltså enorm. Men det är exploatering som bäst sammanfattar de senaste två seklerna av Kongos historia.
Det började redan under belgiska kungen Leopold II:s välde i skiftet mellan 1800- och 1900-talet, då upp till tio miljoner invånare dödades i en frenetisk jakt på elfenben och gummi.
Det fortsatte med den belgiska statens apartheidliknande kolonisering ända fram till 1960.
Drömmar om frihet och demokrati dog i samband med det Belgienstödda mordet på Kongos första premiärministern Patrice Lumumba år 1961.
Jag har berört alla dessa på min Instagram tidigare och kommer i framtiden att skriva mer utförligt om det även här. Men för att det här inlägget inte ska bli obscent långt tar berättelsen vid med Mobutu – mannen som tog över efter Lumumba.
Den stora plundraren
Efter mordet på Patrice Lumumba år 1961 fortsatte den så kallade Kongokrisen, som präglat landet sedan självständigheten året innan. Maktkampen blev blodigare och mer oöverskådlig för varje år.
Joseph-Désiré Mobutu, en Lumumbas närmaste män, hade varit högst inblandat i mordet på honom, och seglade nu upp som landets de facto ledare. 1965 tog Mobutu formellt över i en militärkupp, högst ovillig att dela makten med någon.
Mobutu hade tidigare stöttats av CIA med både vapen och pengar, och även efter kuppen förlitade han sig på USA. Han upplöste parlamentet, kuvade sina meningsmotståndare och grundade Mouvement Populaire de la Révolution – landets enda tillåtna parti. Politiker hade på kort tid ruinerat landet, hävdade han, och nu var det upp till honom att återställa det.
Framstegen var uppenbara till en början. Efter så många år av konflikt och splittring erbjöd Mobutus regim ett löfte om stabilitet. Med hjälp av Kongos ofantliga naturtillgångar som koppar, diamanter och guld växte ekonomin, landet blev föremål för mängder av utländska investeringar och i väst utmålades Mobutu som en centralgestalt i förhindrandet av kommunismens spridning i Afrika.
Trots hans inblandning i mordet på Lumumba positionerade sig Mobutu på hemmaplan som den som skulle föra hans arv vidare. Fokuserad på att betona landets äkthet blev authenticité eller mobutismen en ny statsideologi – ett sätt att, åtminstone på ytan, skaka av sig det koloniala arvet och bygga en ny nationell identitet.
I processen bytte städer som Léopoldville, Stanleyville och Élisabethville namn till Kinshasa, Kisangani respektive Lubumbash. 1971 fick Kongo det nya namnet Zaire, som ironiskt nog stundtals hade varit portugisernas namn för Kongofloden. De hade i sin tur fått namnet från kikongoordet ”nzere” som översätts till ungefär ”floden som sväljer alla floder”.
Året efter tog Joseph-Désiré Mobutu namnet Mobutu Sese Seko Nkuku Ngbendu Wa Za Banga, vilket översätts till ungefär "Den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig”.
I en massiv pr-kampanj hölls världsmästerskapsmatchen i tungviktsboxning mellan George Foreman och Muhammad Ali i Kinshasa år 1974. Rumble in the Jungle var ett av 1900-talets största sportevenemang och blev en kronjuvel för Mobutus ledarskap för den fortfarande unga nationen.
Samtidigt visade han prov på en sällan skådad girighet och narcissism. I sin klassiska utstyrsel med tjockramade svarta glasögon, käpp och hatt av leopardskinn odlade Mobutu en personkult. Statligt anställda i Zaire bar pins med hans porträtt på, tv-sändningar inleddes med att en bild av Mobutu sänktes ner från himlen och allmänheten skulle referera till honom som nationens fader och Messias. Innan skoldagen började förväntades eleverna dansa till hans ära.
Mobutus främsta kännetecken blev hans skamlösa berövande av Zaires ekonomiska potential. Han nationaliserade otaliga utländska företag, men snarare än att förstatliga dem fördelade han dem mellan sig själv, sin familj och allierade som alla plundrade dem på tillgångar.
Centralbanken användes som hans egen bankomat och runtom i världen förvärvade han extravaganta lägenheter, villor och kontorskomplex. Längs Zairefloden vällde han fram i sin lyxkryssare på tre våningar, beskriven som ett flytande palats, där han underhöll politiker och företagspampar.
Mobutu spenderade hundratals miljoner dollar på att förvandla den lilla byn Gbadolite till hans paradis. Han reste tre palats med konstgjorda sjöar, magnifika trädgårdar, marmorväggar och antika möbler.
I Djungelns Versailles, som samhället kom att kallas, byggdes även en skola, ett sjukhus, en nattklubb, ett köpcentrum, ett bibliotek, en kärnvapenbunker samt en flygplats med en landningsbana lång nog för en Concorde. Överljudsplanet använde han bland annat för att åka på spontana shoppingresor till Paris.
Mobutus frenetiska plundring av landets tillgångar kopierades av hans undersåtar, som så långt deras makt tillät också missbrukade sitt inflytande för att berika sig själva. Zaire blew till en ren kleptokrati, där de styrande oblygt exploaterade landets resurser för egen vinning.
Mobutu åtnjöt alltjämnt omfattande finansiellt men även militärt stöd från väst: främst Frankrike och USA. Mycket tack vara hans anti-sovjetiska linje.
I början på åttiotalet hade Mobutu samlat på sig en rikedom värd fem miljarder dollar, vilket gjorde honom till en av världens rikaste människor. Allt medan befolkningens levnadsstandard kontinuerligt försämrades.
Zaire i kris
På mitten av sjuttiotalet störtdök priset på koppar, Zaires viktigaste exportvara. Det tidiga ekonomiska uppsvinget under Mobutus ledning blev nu ett minne blott och Zaire var på väg att falla samman.
Under åttiotalet kom det väldiga landet att fungera mer som en samling splittrade stadsstater än en sammanhållen nation. I många regioner slutade vägar att underhållas, telefon- och postservice uteblev och rättsväsendet kraschade. Lärare gick utan löner, sjukhus tvingades stänga, soldater klagade över uteblivna betalningar. Politiskt motstånd fanns, men Mobutu köpte dem som gick att köpas och fängslade resten.
I början av 1990 hade den ekonomiska katastrofen i Zaire blivit så akut att Mobutu gick med på att tillåta andra politiska partier. Men han hade inga planer på att ge upp kontrollen. Flera av de nya partierna startades av Mobutus allierade och han underblåste etniska konflikter för att ställa grupper mot varandra.
Men Mobutu blev allt mer pressad. Dessutom gjorde Sovjets fall och kalla krigets slut att hans anti-kommunistiska linje tappade i värde i ögonen på västvärldens ledare. Efter att ha räknat med politiskt, militärt och ekonomiskt stöd från väst i över 30 år lämnades Mobutu nu utan.
Samtidigt fortsatte ekonomin att dala. Inflationen låg på över 8000% och i slutet på 1992 introducerade Mobutu en ny sedel på 5 miljoner zaires. Den var bara värd motsvarande tre amerikanska dollar.
Mobutus höll på att tappa grepp om Zaire. Men det var 1994 års katastrofala utvecklingar i grannlandet Rwanda som skulle innebära slutet för honom.
Hur folkmordet i Rwanda välte omkull Kongo
(Detta ämne kräver mer utförliga inlägg i framtiden, men för att ni ska förstå hur det hänger ihop med Zaire/Demokratiska republiken Kongo får ni snabbversionen här.)
Kungadömet Rwanda hade existerat i dagens Rwanda ända sedan 1400-talet när tyskarna hittade dit år 1894. Samtidigt utbröt strider om tronen sedan den rwandiska kungen dött, vilket underlättade tysk kolonisering.
Majoriteten av befolkningen utgjordes av hutuer men historiskt hade den rwandiska monarkin styrts av minoriteten tutsier. Trots det var uppdelningen inte strikt: mängder av tutsier var bönder och det fanns hutuer som tillhörde adeln.
Under den tyska koloniseringen förstärktes dock skillnaderna mellan grupperna. Präglade av raslära hävdade européerna att tutsierna tillhörde en högre ”ras”, som en gång i tiden vandrat in utifrån och lagt hutuer under sig. Idén var del av den hamitiska hypotesen som hävdade att all afrikansk civilisation värd namnet hade sitt ursprung utanför Afrika och hade skapats av hamiter – en underkategori av den kaukasiska, eller vita, rasen. Myten fick fäste.
Efter första världskriget tog Belgien över kolonin och fortsatte på den utstakade vägen. På 1930-talet introducerade belgarna id-kort där de specificerade rwandiernas “ras”. Rörelsen mellan grupperna omöjliggjordes.
Motsättningarna fördjupades ytterligare under avkoloniseringen. Under den rwandiska revolutionen år 1959 störtades tutsimonarkin och ersattes av en hutudominerad republik som utropade självständighet 1962. Hundratusentals tutsier tvingades fly.
De kommande decennierna präglades av autokratiskt styre och tutsidiskriminering. Och början på nittiotalet blev omvälvande år:
Tutsier i exil bildade Rwandan Patriotic Front (RPF), återvände och utlöste ett inbördeskrig år 1990.
Vapenvila följde 1993.
Freden gick upp i rök när Rwandas president mördades i ett ännu inte helt uppklarat attentat 1994. Dagen efter briserade allt.
Hundra dagar av masspsykos följde. Mellan april och juli 1994 rörde sig mobbar från hus till hus och hade ihjäl så många tutsier som möjligt. Även hutuer som inte ville delta samt medlemmar av folkgruppen twa mördades. Bybor slaktade grannar, lärare hackade sönder elever och präster lät döda de som sökt skydd i kyrkorna. Upp till en miljon människor dödades den sommaren. Samtidigt tittade omvärlden på utan att ingripa.
Exempelvis förbjöd Clintonadministrationen inledningsvis tjänstemän från att beskriva det som ett folkmord eftersom man ville undvika press på att ingripa. Istället föredrogs termen ”folkmordshandlingar kan ha förekommit”. Franska och belgiska styrkor som anlände hade bara i uppdrag att evakuera sina egna.
Flera faktorer spelade in omvärldens svek:
Initial medieskugga. Många nyhetsmedier var trollbundna av O.J. Simpsons mordåtal och skrev hellre om det.
USA:s färska och katastrofala intervention i Somalia 1993.
FN:s ineffektivitet.
En vilja att inte eskalera eller lägga sig i vad som till en början ansågs vara en ”intern angelägenhet”.
Rebellgruppen RPF som var kritiska till fredsbevarande trupper eftersom de skulle kunna komma i vägen för RPF:s mål att ta över makten.
Oavsett anledning blev resultatet katastrofalt för de på marken. I den franske historikern Gérard Pruniers bok The Rwanda Crisis: History of a Genocide (1994) skriver han om hur det kunde se ut när västerländska styrkor evakuerade sina medborgare:
"Den hastiga evakueringen var en skam. Några tutsier som hade lyckats stiga ombord på lastbilar på väg mot flygplatsen tvingades av fordonen vid milisvägspärrar och slaktades under ögonen på de franska eller belgiska soldaterna som, följandes sina order, inte reagerade. I andra fall nekades de afrikanska partnerna i par av blandade äktenskap tillträde ombord; en tårögd rysk kvinna gift med en tutsi-apotekare tvingades inte bara överge sin man utan var tvungen att vädja om att få ta med sina mixade barn på planet.”
Morden upphörde först när den tutsidominerade RPF besegrade regeringstrupperna och tog över makten. Efterdyningarna skulle få Mobutu och Zaire på fall.
Paul Kagame kommer till makten
Efter att ha besegrat regeringstrupperna fick det tutsidominerade RPF stopp på folkmordet i Rwanda. I samma veva tog RPF över makten och ledaren, Paul Kagame, utropade slutet på inbördeskriget.
En ny samlingsregering bildades. Pasteur Bizimungu, en hutu, blev president medan Kagame, en tutsier, blev vicepresident. Som befälhavare av armén var det dock Kagame som hade den reella makten.
När det blev uppenbart att RPF skulle segra hade mängder av hutuer, rädda för repressalier, börjat fly. Hela samhällen tömdes på folk. Sommaren 1994 rörde sig över en miljon flyktingar över gränsen till östra Zaire. Där slog de sig ner i överfulla flyktingläger. Bland de flyende civila gömde sig flera av hjärnorna bakom folkmordet samt tiotusentals milismedlemmar som utfört själva dödandet.
Flyktingvågen skapade rubriker. Omvärlden hade ignorerat folkmorden, det fick inte upprepas med den stundande humanitära katastrofen. Västvärlden, FN och icke-statliga organisationer ordnade massiva hjälpsändningar.
Men i de kolossala flyktinglägren tog de hutumiliser- och politiker som låg bakom folkmordet snabbt över makten. Ett hierarkiskt system upprättades där den gamla politiska och militära eliten kontrollerade distributionen av hjälpsändningarna. De såg till att de egna leden hade allt de behövde medan andra lämnades utan. Delar av hjälpsändningarna såldes vidare för att finansiera inköp av vapen. Med våld tvingades vanliga hutucivila lyda och de som ville återvända till Rwanda skrämdes med att de skulle mördas av tutsier.
Östra Zaire hade redan präglats av etniska konflikter. Tutsier bodde i regionen sedan tidigare och under Mobutus ledning hade de successivt utsatts för mer omfattande diskriminering samt utmålats som inkräktare. Hösten 1996 fick tutsierna en vecka på sig att lämna landet, ett hot som blåste liv i en motståndsrörelse.
Samtidigt: från sina flyktingläger fortsatte hutuextremisterna, under beskydd av Mobutu, att planera för, och utföra, nya våldsdåd mot tutsier. Kagame fick nog. Den hösten gick rwandiska soldater över gränsen till Zaire. Ett centralafrikanskt storkrig var ett faktum.
Första Kongokriget
I mer än 30 års tid hade Mobutu låtit Zaire förfalla i sin hetsiga jakt att berika sig själv och sina allierade. Som en följd var Zaire oförmöget att försvara sig när det väpnade motståndet exploderade hösten 1996.
Motståndsrörelsen bestod till en början av tutsier, sedan länge diskriminerade i Zaire. Men den som låg bakom rörelsen var Paul Kagame, Rwandas de facto ledare. Samt Kagames gamle vän Yoweri Museveni, Ugandas president.
Männen hade länge stått varandra nära. På åttiotalet ledde Museveni en rebellárme i Uganda. Kagame, som var på flykt i landet för att undkomma tutsiförföljelse i Rwanda, anslöt till Musevenis rebeller och blev högt uppsatt inom gruppen. Det var efter 1986, då Museveni tog makten i Uganda, som Kagame och andra exiltutsier startade RFP. I Uganda fick de det stöd och andrum som behövdes för att planera en invasion av Rwanda – invasionen som utlöste det tidigare nämnda inbördeskriget 1990.
Så: även om oppositionen i Zaire till en början föreställde en spontan gräsrotsrörelse var den till stor del orkestrerad och stöttad av Rwanda och Uganda. Ländernas officiella anledning var att förgöra de hutuextremister som gömde sig i Zaire och som fortsatte att utgöra ett hot mot tutsier i Rwanda och resten av regionen.
Motståndskoalitionen fick namnet Alliance of Democratic Forces for the Liberation of Congo (ADFLC). För att den skulle framstå mindre som en utländsk invasionsstyrka ville Museveni att den skulle frontas av en zairier. Valet föll på Laurent-Désiré Kabila.
Kabila – en otippad ledare
Som en tidigare marxist hade Kabila haft drömmar om revolt redan under Kongokrisen på sextiotalet. Under en kort tid under den perioden befann sig Che Guevara i området tillsammans med en liten styrka kubanska soldater. Deras mål var att driva igenom en marxistisk revolution och Kabila var en av gerillaledarna som Che Guevara allierade sig med.
Deras allians föll dock snabbt samman. Kabila var mer intresserad av att supa och köpa prostituerade än att förbereda sina trupper. Enligt Che Guevara saknade han “revolutionär seriositet”.
När revolutionsförsöket rann ut i sanden började Kabila istället försörja sig som bordellägare samt guld-, elfenben- och timmersmugglare längs Tanganyikasjön. Han lyckades även skära sig en bit av South Kivu i östra Zaire som han styrde som sin personliga egendom.
Men nu, hösten 1996, stod Kabila plötsligt som ledare för ADFLC. I november tog hans trupper över staden Goma i östra Zaire. Han klargjorde rebellernas mål framför en presskår som samlats i en flådig villa som han precis erövrat från Mobutu. Rebellerna skulle inte bara besegra hutuextremisterna. De skulle störta Mobutu.
ADFLC fortsatte att överrumpla Zaires dåligt betalda, illa disciplinerade och omotiverade försvarsstyrkor. Rebellerna tog över byar och städer medan Zaires ledare Mobutu isolerade sig långt bort från kriget i Gbadolites lyxiga palatsområde.
Striderna präglades av oförätter och båda parter begick övergrepp. Plundring och våldtäkter förekom på löpande band. ADFLC:s framfart kantades av massakrer på civila och rekryterandet av barnsoldater, så kallade ”kadagos” (swahili för ”de små”). Hundratusentals civila, många av dem hutuflyktingar från Rwanda, dödades.
Kriget kallas ibland ”Afrikas första världskrig” på grund av den stora mängden inblandade parter. Förutom att stöttas av Rwanda och Uganda fick de olika rebellgrupperna i ADFLC hjälp av bland annat Burundi, Eritrea och Angola. Mobutu stöttades av bland annat Sudan, Tchad, Kina och Israel. Han förstärkte sina svaga trupper med serbiska legosoldater från Bosnienkriget samt vita sydafrikanska legoknektar.
Samtidigt pågick en dragkamp om centralafrikanskt inflytande mellan USA och Storbritannien, som stöttade engelskspråkiga Rwanda och Uganda, samt Frankrike som stöttade Mobutus fransktalande Zaire.
Åtta månader efter att revolten inleddes erövrade ADFLC huvudstaden Kinshasa. Mobutu flydde och gick i exil i Marocko där han fyra månader senare avled i cancer.
Den 17 maj utropade sig Laurent-Désiré Kabila, motståndsrörelsens frontfigur, till ny president av Zaire. Hans första beslut var att döpa om Zaire till Demokratiska republiken Kongo, namnet nationen hade innan Mobutu tog över.
Kabila hyllades som en hjälte, mannen som skulle bringa förändring till Centralafrika efter mer är tre decennier av Mobutus skövling. Men freden skulle vara i bara ett drygt år.
Krossade drömmar
Förhoppningar om att Kabila skulle föra landet i en positiv riktning krossades omedelbart. Det blev snabbt uppenbart att Kabila saknade politisk vision. En stor anledning till att han överhuvudtaget ens hade valts som ledare för rörelsen var hans språkkunskaper: han pratade engelska, franska, kiluba och swahili. Men väl som president hade han lite att erbjuda.
Trots att kongoleser törstade efter demokrati var Kabila ointresserad att dela med sig av makten. Han förbjöd andra politiska partier, vände ryggen åt civilsamhället, fängslade journalister och rivaler, omringade sig med gamla vänner, öste regeringsposter över familjemedlemmar och använde barnsoldater för att ”hålla ordning” i städerna. Uttrycket ”mobutism utan Mobutu” tog rot.
Under Kabilas ledning fortsatte korruptionen. Redan innan han tagit över, men när det var uppenbart att han skulle vinna, slöt han exempelvis avtal med American Mineral Fields värt 1 miljard dollar. Avtalet hjälpte till att finansiera Kabilas framfart och fortsatta styre, och i utbyte fick gruvföretaget rätt att utvinna Kongos stora kobolt-, koppar- och zinktillgångar.
Sommaren 1997 gick det upp för alla vilken stor roll Rwanda och Uganda hade haft i störtandet av Mobutu. Den kongolesiska befolkningen började reta sig allt mer på de utländska trupperna som fortvarande var stationerade i landet, och som också roffade åt sig av naturtillgångarna i östra Kongo.
I ett försök att visa att det var han som bestämde började Kabila därför distansera sig från sina utländska allierade. Han ville inte bli sedd som den marionett han faktiskt var. Dessutom svek han löftet till Rwanda om att stoppa hutuextremisterna som gömde sig i Kongo och som fortfarande utförde attackera mot tutsier i regionen.
När han i juli 1998 tvingade de utländska trupperna att lämna landet tröttnade Kabilas sponsorer. Ett drygt år efter att Rwanda och Uganda hade fört honom till makten planerade länderna nu för hans undergång. Ett nytt, ännu värre, krig stundade.
Andra Kongokriget
I augusti 1998 gick en ny rebellgrupp, Rally for Congolese Democracy (RCD), till attack mot Kabilas regeringstrupper och inledde därmed det Andra Kongokriget.
Rebellerna utgjordes av en bred skara – från före detta Mobutu-bundsförvanter till personer som tidigare varit allierade med Kabila men som han av olika anledningar gjort sig ovän med. Gruppen dominerades av tutsier, men Uganda och framförallt Rwanda stöttade och finansierade upproret.
I östra Kongo föll stad efter stad till rebellerna. Rwanda flög till och med trupper till västra Kongo för att öppna en till front. Tusentals kongolesiska regeringssoldater bytte sida och slöt upp med upprorsmakarna. Huvudstaden Kinshasa omringades och Kabilas styre såg ut att omkullkastas på rekordtid.
Allt mer desperat sökte sig Kabila till hutuextremisterna. I radioframträdanden hetsade han allmänheten till att angripa tutsier. På sina håll följde mord och fängslanden.
Men det som räddade Kabila var att Angola och Zimbabwe gav sig in i konflikten på hans sida. Snart fick Kabila även stöd från Tchad och Namibia medan Burundi allierade sig med Rwanda och Uganda samt rebellerna. Vad som hade kunnat bli ett snabbt störtande av Kabila utvecklades nu till ett segdraget och sällsynt förödande krig.
Olika anledningar bidrog till att länderna gav sig in i kriget. Några av de vanligaste var:
Rädsla för rebeller som använde det instabila DRC som en bas.
En vilja att utöka sitt inflytande i regionen.
En förhoppning om att säkra fördelaktiga handelsavtal. Exempelvis fick Angola inflytande över Kongos petroleum- och diamantproduktion medan Zimbabwe fick ta över en del av ett statligt gruvföretag.
Men den största anledningen var det som dolde sig under marken: Kongos oerhörda naturtillgångar. Medan miljontals civila föll offer blev den skamlösa stölden av resurserna allt mer omfattande.
I östra Kongo plundrade Rwanda och Uganda samt olika miliser landet på koltan, guld, diamanter, kaffe – egentligen allt av värde de kom över. Samtidigt som Kongos befolkning dödades i massor blev det uppenbart att kriget, för vissa, var enormt lukrativt.
I takt med att kriget fortsatte blev det mer invecklat. Rebellgrupper förökades och splittrades, allierade vände varandra ryggen och gammal osämja mellan folkgrupper urartade i blodbad. Våldet nådde ofattbara nivåer. Massakrer, tortyr, våldtäkter, fördrivningar och svält blev vardag. Miljontals människor dog eller dödades, ytterligare miljoner drevs på flykt.
Sommaren 1999 skrev de inblandade staterna på ett avtal om eldupphör, men det bröts inom kort av alla parter. FN-soldaterna som stationerats i landet hade ingen chans att hålla ordning.
I början på 2001 var Kabila isolerad och paranoid. Han började misstänka att de kadagos (barnsoldater), som han länge förlitat sig på, planerade en kupp. Den 15 januari lät han därför avrätta 47 av dem.
Dagen efter kom en av Kabilas unga livvakter in till presidentkontoret. En före detta kadago. Han lutade sig fram mot Kabila som för att säga något till honom. Sedan sköt han ihjäl honom.
Efter mordet på Kabila började hans anhängare diskutera en efterträdare. Förhandlingarna var utdragna men till slut föll valet på Kabilas son, Joseph.
Ett försök till fred
Joseph Kabila var även han ett förvånande val. Det fanns många frågetecken kring honom, inte ens hans födelseort eller exakta ålder var fastställd. Han saknade dessutom politisk erfarenhet och beskrevs som blyg och anspråkslös. Det spekulerades i att han inte skulle bli mer än en nickedocka åt hans fars gamla partikamrater.
Men innan Joseph blev president hade han tjänat som vice överbefälhavare för armén och överbefälhavare för landstyrkorna. Han hade alltså militärens stöd, vilket var av stort värde. Han visade sig också vara överraskande handlingskraftig.
Kabila drog tillbaka sin fars beslut att bannlysa andra politiska partier och inledde fördjupade samtal med det kongolesiska civilsamhället. Sakta med säkert kom de många krigande parterna överens om en de-eskalering.
Rwanda och Uganda, som i en FN-rapport från 2001 anklagats för att illegalt ha exploaterat Kongo på koltan, guld och andra naturtillgångar, och vars krigslycka nu vänt, gick med på att dra sig ur. I utbyte skulle Kongo en gång för alla upplösa och avväpna hutuextremisterna ansvariga för folkmordet i Rwanda 1994, och som gömt sig i östra Kongo sedan dess.
Sommaren 2002 skrevs officiella fredsavtal på. Året efter tog en interimsregering över med Joseph Kabila som president. Den skulle, efter förseningar och flera motgångar, leda Kongo till val 2006 – de första någorlunda fria valen på över 40 år.
Det nästan fem år långa kriget hade varit oerhört förödande. Mer än tre miljoner människor hade dött, majoriteten av svält och sjukdomar. Ytterligare miljoner hade flytt. Det sexuella våldet hade varit otroligt utbrett. De överlevande lämnades att, med djupa sår och paralyserande trauman, försöka bygga upp sina samhällen igen.
Men trots fredsfördraget och att västra Kongo stabiliserades skulle våldet fortsätta i öst. Mer än guld och koppar skulle det bli andra mineraler, avgörande för 2000-talets teknikboom, som skulle göda förödelsen.
Vad händer nu?
Anledningen till att våldet har fortsatt i de östra delarna av Demokratiska republiken Kongo är komplexa. Etniska konflikter, strävan efter regional makt, usel infrastruktur, korruption, skyhög arbetslöshet och faktumet att staten inte har kontroll över det enorma landet är alla bidragande faktorer.
Dessutom förekommer idag över hundra beväpnade milis- och rebellgrupper i landet – vissa småskaliga och lokala, andra stora, välorganiserade och internationellt finansierade. Två av de största är Allied Democratic Forces (ADF), en islamistisk grupp med påstådda kopplingar till IS, samt M23 som har återuppstått efter att ha besegrats 2013.
Utsugningen av Kongos naturtillgångar är fortfarande den avgörande anledningen till det utspridda våldet. Redan under Andra Kongokriget plundrade Rwanda, Uganda samt diverse rebelledare landet på råvaror. Under den perioden sköt exempelvis Rwanda och Ugandas koltanexporter i höjden trots att länderna själva har små koltanreserver.
Detta fortsätter än idag, även om det är de olika rebellgrupperna som står för plundringen och, via mellanhänder som Rwanda, smugglar råvarorna till företag i väst, Kina och Mellanöstern.
Den illegala försäljningen möjliggör milisernas fortsatta krigande. Förutom koltan – som används i bland annat laptops, mobiler och spelkonsoler – plundras även guld, kassiterit, volfram, tenn och tantal. I Kongo finns även världens största reserv av kobolt, mineralen som används i batterier och beskrivs som avgörande för om elbilsrevolutionen verkligen ska bli av.
Enligt en färsk kongolesisk stämningsansökan är det välkända techgiganter som Apple som tjänar på misären. I december 2024 lämnade Kongo in en anmälan där landet, i grova drag, anklagar företaget för att försöka dölja användandet av “blodsmineraler” i sin leveranskedja – mineraler utvunna under svåra eller påtvingade former i områden präglade av våld och brott mot mänskliga rättigheter.
Apple har nekat till anklagelserna och det kommer att dröja länge innan utredningen är färdig och fallet eventuellt klaras upp. Men att kongolesiska mineraler, utvunna genom barn- och tvångsarbete, förekommer i många internationella företags leveranskedjor är odiskutabelt.
Räknat från det Första Kongokriget 1996 till dagens pågående konflikt har upp till 6 miljoner kongoleser mist livet, vilket gör detta till världens överlägset dödligaste konflikt sedan Andra världskriget.
Trots en stor fredsbevarande FN-styrka förekommer fortfarande kidnappningar, våldtäkter, barnsoldater, massakrer och attacker mot flyktingförläggningar. I M23:s senaste offensiv mot Goma har 13 internationella fredsbevarande trupper dödats och i skrivande stund befinner sig omkring 7 miljoner människor på flykt inne i landet.
Det återstår att se huruvida omvärlden kommer att gå Kongo till mötes och införa sanktioner mot Rwanda. Det var trots allt det som bidrog till att M23 besegrades 2013.
Eller om den västvänliga positionen som Rwanda kultiverat – bland annat genom att erbjuda sig att ta hand om flyktingar som sökt asyl i Europa – kommer göra att landet undslipper repressalier.
Läs mer:
”Post-Independence Politics in the Congo” av Merwin Crawford Young i Transition (nr 26, 1966)
”The Recourse to Authenticity and Negritude in Zaire” av Kenneth Lee Adelman i The Journal of Modern African Studies (vol. 13, nr 1, 1975)
”The C.I.A. and Lumumba” av Madeleine G. Kalb för New York Times (2 augusti 1981)
The Political Economy of Third World Intervention: Mines, Money, and U.S. Policy in the Congo Crisis av David Gibbs (1991)
The Rise and Fall of Patrice Lumumba: Conflict in the Congo av Thomas R. Kanza (1994)
”Officials Told to Avoid Calling Rwanda Killings ’Genocide’" av Douglas Jehl för New York Times (10 juni 1994)
The Rwanda Crisis: History of a Genocide av Gérard Prunier (1995)
"U.S. Firms Stake Claims In Zaire's War" av Cindy Shiner för Washington Post (17 april, 1997)
”Anatomy of an Autocracy: Mobutu’s 32-Year Reign” av Howard W. French för New York Times (17 maj 1997)
”Kabila sworn in as president of Congo" av CNN (29 maj, 1997)
We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families av Philip Gourevitch (1998)
The Assassination of Lumumba av Ludo De Witte (2001)
When Victims Become Killers: Colonialism, Nativism, and the Genocide in Rwanda av Mahmood Mamdani (2001)
The Congo: From Leopold to Kabila: A People’s History av Georges Nzongola-Ntalaja (2002)
The History of Congo av Ch. Didier Gondola (2002)
The African Stakes of the Congo War av John F. Clark (redaktör) (2004)
The State of Africa: A History of the Continent Since Independence av Martin Meredith (2005)
Life Laid Bare: The Survivors in Rwanda Speak av Jean Hatzfeld (2007)
Legacy of Ashes: The History of the CIA av Tim Weiner (2007)
The Congo Wars: Conflict, Myth and Reality av Thomas Turner (2007)
Lumumba: Africa’s Lost Leader av Leo Zeilig (2008)
Kagame’s Hidden War in the Congo av Howard W. French i New York Review of Books (24 september, 2009)
Congo: The Epic History of a People av David Van Reybrouck (2010)
”A second Rwanda genocide is revealed in Congo" av Michelle Faul för Associated Press (10 oktober, 2010)
Death in the Congo: Murdering Patrice Lumumba av Emmanuel Gerard och Bruce Kuklick (2015)
"New Insights on Congo's Islamist Rebels" av Daniel Fahey för Washington Post (19 februari, 2015)
Do Not Disturb: The Story of a Political Murder and an African Regime Gone Bad av Michaela Wrong (2021)
"Congo’s Gold Curse Continues" av Moses Sawasawa för Congo in Conversation (5 maj, 2021)
”Tshisekedi calls out Kagame on the M23 militia" av Africa Confidential (7 juli, 2022)
"Revived M23 rebellion worsens DR Congo’s security troubles" av Claude Sengenya & Patricia Huon för New Humanitarian (7 juli, 2022)
"DR Congo: Atrocities by Rwanda-Backed M23 Rebels" av Human Rights Watch (6 februari, 2023)
”Conflict in eastern DR Congo flares again" av Paul Lorgerie & Mimi Mefo Takambou för Deutsche Welle (25 oktober 2023)
”Conflict in the Democratic Republic of Congo" av Center for Preventive Action (31 oktober, 2023)
”International peacekeepers killed as fighting rages around eastern Congo’s key city” avenues Justin Kabumba och Mark Banchereau för Associated Press (26 januari, 2025)
"Rwanda, the West’s ‘Donor Darling,’ Seizes an Opportunity in Congo" av Ruth Maclean för New York Times (28 januari, 2025)
Kan du förklara hur Rwanda har kapacitet att stötta kriget? Var får de sina vapen etc från?