Berlinkonferensen har gått till historien som mötet där Europas stormakter delade upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Men verkligheten var betydligt mer komplicerad – och konferensens verkliga betydelse var en annan än vad många tror.
Det är en snöig lördag den 15 november 1884 när diplomater och representanter från 14 makter samlas i Berlin. Delegationerna representerar giganter som Frankrike, Storbritannien och Österrike-Ungern, men även mindre spelare som Italien, Portugal och Svensk-Norska unionen. Sverige-Norge representeras av diplomaten Gillis Bildt, som senare skulle bli Sveriges statsminister och vars ättling, Carl Bildt, också skulle inneha posten. Dessutom närvarar två icke-europeiska nationer: Osmanska riket och USA.
En efter en anländer representanterna i vagnar utanför en flådig boning i gult tegel vid Wilhelmstraße i centrala Berlin. Det är den tyske rikskanslern Otto von Bismarcks officiella residens, och det är han som är värd.
Innanför porten kliver deltagarna upp för en trappa och går in i en stor vit sal med marmorpelare, röda gardiner och en tung kristallkrona i taket. Utanför fönstret syns den fina trädgården. Sedan sätter de sig till rätta runt ett bord som är format som en hästsko. På en av väggarna hänger en gigantisk karta över Afrika. Nu ska kontinentens öde avgöras.
Klockan har precis slagit två när Otto von Bismarck, iklädd en röd hovdräkt, ställer sig upp och förklarar mötet öppnat. På franska klargör han syftet med konferensen: att främja den så kallade civiliseringen av Afrika genom att öppna kontinenten för handel.
Kontinenten bortom kustforten
På 1400-talet var det portugiserna som gick i bräschen med att utforska och kartlägga Afrikas kuster, och med tiden fick de sällskap av andra europeiska länder. Men under de drygt fyrahundra åren av transatlantiskt slaveri som följde höll sig européerna huvudsakligen till sina små baser längs kusterna. Undantag fanns, främst i Nordafrika, där man sedan länge stundtals haft en närvaro, samt i Afrikas södra tipp, där europeiska kolonier vuxit fram ända sedan 1600-talet.
Skälen till att européerna höll sig vid kusten var många. I Afrikas interiör fanns flera mäktiga riken, redo att göra motstånd mot varje försök till en regelrätt invasion. Många afrikanska regioner var dessutom notoriskt svårgenomträngliga: täta djungler, mörka träskmarker, skoningslösa öknar, formidabla bergskedjor, forsande floder. På flera håll var djuren ett ytterligare hot: lejon, krokodiler, flodhästar, giftormar, och värst av alla: myggor bärande livsfarliga sjukdomar som malaria och gula febern.
De som trotsade faran dog ofta på ett plågsamt sätt. Den brittiske sjökaptenen James Hingston Tuckey gav sig exempelvis ut för att utforska Kongofloden sommaren 1816. Han och hans expedition nådde hamnstaden Boma, ungefär tio mil från flodmynningen. Men därefter smalnar floden av rejält och när de nådde Yellela Falls – en serie forsar och vattenfall – insåg de att floden inte längre gick att segla. Istället fortsatte de till fots, men insjuknade snart i svåra febersjukdomar och dog en efter en.
Vissa områden tog så många liv och skapade sådan skräck bland européerna att de kom att kallas ”den vita mannens grav”.
Kapplöpningen om Afrika tar fart
Men från mitten av 1800-talet och framåt skedde teknologiska och medicinska framsteg som gjorde en europeisk utforskning av Afrikas inre möjlig. Ångfartyg, telegrafen, effektivare eldvapen och en alltmer utbredd användning av kinin mot malaria bidrog till att göra europeiska expeditioner och militära erövringar av Afrikas inre betydligt enklare.
Den så kallade legitima handeln med råvaror höll på att ersätta den utfasade transatlantiska människohandeln, och strävan att få ett starkare grepp om den fick europeiska nationer att vilja utöva politisk och militär kontroll över allt större områden i Afrika.
Även under 1800-talets andra hälft tvekade dock flera europeiska nationer på om man verkligen hade orken, pengarna, arbetskraften och soldaterna som krävdes för att ta över. Men samtidigt fanns rädslan för att bli utan. Rädslan för att några av rivalerna på hemmaplan istället skulle berika sig på det som potentiellt låg gömt i Afrikas inre. Drömmar om guldfält och diamantgruvor drev de europeiska staterna framåt. Drömmar om att hitta byggstenar som skulle stärka de europeiska nationerna ytterligare och göra dem osårbara.
För många europeiska nationer blev det allt mer lockande – och allt mer nödvändigt – att skära sig en bit av Afrika. I början av 1880-talet var den så kallade kapplöpningen om Afrika i full sving.
1700-talet var ett sekel fullt av europeiska konflikter som kulminerade i den franska revolutionen och de brutala Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Efteråt fanns en europeisk vilja att fastställa landgränser och skapa en form av europeisk maktbalans. Wienkongressen 1814–1815 var den första av en serie kongresser som hölls under 1800-talet för att försöka undvika fler förödande konflikter, och det här systemet av möten skulle fortsätta med varierande framgångar fram till Första världskrigets utbrott.
På 1880-talet framstod Afrika allt mer som ett potentiellt orosmoment. Som konstaterats hade flera europeiska makter börjat tävla om kontinenten och paxade olika områden genom att utlysa diverse protektorat och vad vi idag skulle kalla intressesfärer.
Storbritannien och Frankrike bråkade om både Egypten och Västafrika. Portugal, som i sekler hade haft ett stort försprång på kontinenten men nu hade fått se sig omsprunget, hade ambitioner om att få styra över en enorm koloni, från Atlanten och dagens Angola i väst till Indiska oceanen och det nuvarande Moçambique i öst. Och för Frankrikes räkning skyndade sig utforskaren Pierre de Brazza genom Centralafrika och slöt ett omdiskuterat avtal med Iloo I, även känd som Makoko de Mbé, en härskare över teke-folket, och etablerade en fransk post på den plats som senare blev Brazzaville, idag huvudstad i Republiken Kongo.
Med så många konkurrerande spelare involverade var det bara en tidsfråga innan situationen skulle brisera. Men en man hade en plan för att undvika att det skulle ske.
Bismarcks diplomatiska spel
Det som idag är Tyskland enades 1871 och blev ett kejsardöme: en ny maktfaktor mitt i Europa. Officiellt var det kejsaren Vilhelm I som skulle styra, men i praktiken var det rikskanslern Otto von Bismarck: en legendarisk statsman och en av 1800-talets mest inflytelserika personer.
Han hade länge varit ointresserad av kolonisering: kolonier var för riskfyllda, komplicerade och dyra. Istället hade han fokuserat på att bygga ett starkt Tyskland, undvika krig genom att hålla Frankrike, Storbritannien och Ryssland på tårna och skapa en invecklad väv av allianser. Men visst kunde de tyska industrierna ändå dra nytta av afrikanska råvaror? Och visst fanns det en poäng i att inte låta Tysklands europeiska rivaler få för stort inflytande i Afrika?
1884 hissade därför tyskarna sin flagga i det som idag är Togo, Kamerun och Namibia. Och senare det året bjöd Otto von Bismarck in till Berlinkonferensen, där han hoppades hitta ett system för att undvika blodspillan mellan europeiska nationer. På köpet kunde han kanske även sätta stopp för sina rivalers koloniala framfart.
Vad beslutades egentligen i Berlin?
Berlinkonferensen har traditionellt ofta slarvigt framställts som stunden då Europa delade upp Afrika mellan sig. Men det är en missvisande skildring. Istället handlade Berlinkonferensen om att fastställa reglerna för hur den fortsatta koloniseringen av Afrika skulle genomföras.
Efter Bismarcks korta öppningsanförande inleddes konferensen. Idén om att öppna Afrika för kommers och att det skulle föra med sig ”civilisation” var central.
I sitt tal knöt Bismarck an till tre idéer som ofta återkom i kolonialismens försvar: ”the three c’s” – de tre c:na. De utgjordes av ”kommers”, ”kristendom” och ”civilisering”.
Under sitt anförande underströk Bismarck också att konferensen inte skulle handla om suveränitet – återigen var syftet alltså inte främst att redan på mötet rita upp nya landgränser. Bismarcks betoning fick somliga tyckare att fundera över vad poängen med konferensen egentligen var. En anställd vid det brittiska utrikesdepartementet kommenterade talet:
”Bismarcks tal är extremt vagt och gör det tveksamt om konferensen ska göra mer än att registrera några plattityder om handel och navigering.”
Efter tre månaders förhandlingar avslutades konferensen den 26 februari 1885. Och nog hade det blivit mer än bara plattityder. Parterna kom bland annat överens om fri rörlighet längs Niger- och Kongofloderna samt frihandel inom det vidsträckta Kongobäckenet. Länderna lovade också att meddela varandra om de gjorde anspråk på ett nytt område. För att göra anspråk på en ny besittning krävdes dessutom nu så kallad effektiv ockupation: en europeisk nation kunde inte längre bara utropa ett territorium som sitt, utan behövde ha administrativ och polisiär närvaro.
Länderna lovade även att bekämpa slavhandeln. Den transatlantiska slavhandeln hade som bekant redan upphört, men i Öst- och vissa delar av Centralafrika fortsatte mängder av afrikaner att kidnappas som en del av slavhandeln i andra riktningar. De förslavades i massor längs den östafrikanska Swahilikusten, skickades norrut över Sahara eller skeppades österut över Röda havet och Indiska oceanen.
Som ett led i den så kallade civiliseringsprocessen utlovade Europa nu att få slut på praktiken. Men trots att bekämpningen av slavhandeln användes som ett sätt att legitimera koloniseringen skulle tvångsarbete senare visa sig vara ett centralt inslag i många europeiska kolonier.
En historisk vändpunkt – eller en överdriven myt?
I stunden ansågs konferensen vara en framgång. Men historiker har länge debatterat vilken inverkan konferensen egentligen hade på koloniseringen. Det finns exempelvis de som anser att kontrakten som upprättades hade begränsad påverkan på det som faktiskt utspelade sig. Eller som historikern Thomas Pakenham skriver i boken The Scramble for Africa: The White Man’s Conquest of the Dark Continent from 1876 to 1912:
”Men vad hade egentligen uppnåtts? Det fanns trettioåtta paragrafer i den allmänna lagen, alla lika ihåliga som pelarna i den stora salongen. Under de kommande åren skulle folk komma att tro att denna lag hade en avgörande effekt. Det var Berlin som utlöste kapplöpningen. Det var Berlin som satte reglerna för spelet. Det var Berlin som skar upp Afrika. Så skulle myterna låta. Det var i själva verket tvärtom. Det var kapplöpningen som utlöste Berlin. Tävlingen att skära en bit av den afrikanska kakan hade börjat långt innan konferensens första dag.”
Kritiker menar att de nya reglerna var på gränsen till att vara verkningslösa. Exempelvis behövde europeiska nationer bara meddela varandra att de hade tagit ett område i besittning efter att det redan hade skett, inte i förväg. Och reglerna om ”effektiv ockupation” gällde bara nya besittningar, inte gamla. Dessutom gällde det bara för kustområden, och de flesta av dem hade redan blivit ockuperade.
Å andra sidan finns de som vidhåller att besluten som togs på konferensen ändå var av stor betydelse. Eller som Matthew Craven, professor i internationell rätt, skriver i Between Law and History: The Berlin Conference of 1884-1885 and the Logic of Free Trade:
”Som det hade preciserats inledningsvis var det allmänna syftet med artiklarna 34 och 35 att avvärja möjligheten av öppen konflikt mellan koloniserande makter genom att kräva ömsesidig underrättelse om övertagande av ny besittning (artikel 34) och genom att insistera på att ockupationen skulle vara effektiv snarare än rent symbolisk (artikel 35). Även om dessa bestämmelser i sig inte utgjorde grunden för uppdelningen, antydde det använda språket – ’ockupation’ eller ’besittning’ – att afrikanskt territorium hade en status som motsvarade ’terra nullius’ och att europeisk suveränitet kunde etableras efter behag över territorier som ännu inte var ockuperade”.
Cravens poäng är alltså inte att deltagarna i Berlin bokstavligen delade upp Afrika mellan sig. Snarare att de genom konferensen bidrog till att etablera ett internationellt rättsligt system där europeiska makter tillerkände sig själva rätten att göra anspråk på afrikanskt territorium, utan att behöva ta hänsyn till de människor och samhällen som redan fanns där.
Trots att Berlinkonferensen inte var startpunkten för uppdelningen av Afrika och inte heller var själva stunden då nya kolonier föddes, hade den ändå stor påverkan genom att den legitimerade den pågående och fortsatta koloniseringen av kontinenten. Idén om ”effektiv ockupation” var tänkt att ogiltigförklara förlegade eller inaktiva anspråk på territorier, men den fick i stället effekten att driva på europeisk intervention. Europeiska nationer kunde inte längre nöja sig med en teoretisk närvaro i Afrika: det som nu behövdes var en mer direkt administrativ apparat, med en mer handgriplig politisk och militär närvaro.
Genom att göra upp spelreglerna bekräftade konferensen Afrika som en legitim spelplan där västerländska makter gav sig själva tillåtelse att stycka upp kontinenten. Och genom en rad andra överenskommelser skulle precis det ske under de kommande decennierna.
Inte ett enda afrikanskt land konsulterades under förhandlingarna i Berlin. Man visste naturligtvis att Afrika redan var bebott, att landgränser redan existerade. Men med det teknologiska och militära övertaget – vem skulle stoppa Europa från att ta över? Man var till råga på allt så pass övertygad om sin kulturella och humanitära överlägsenhet att man förutsatte att den egna närvaron skulle vara till gagn. Vad som var bra för européerna var per automatik bra för afrikanerna – även om de var för ”outvecklade” för att själva förstå det.
Trots att de europeiska ledarna gärna satte strålkastarljuset på konferensens humanitära mål – att få stopp på slavhandeln och att föra kristendom och ”civilisation” till Afrika – var motiven i grunden politiska och ekonomiska. Och efter konferensen snabbades koloniseringsprocessen upp.
Fram till 1880-talet hade Europa bara gnagt på Afrikas hörn. Men under de kommande åren svaldes Afrika nästan helt på kort tid av endast fem europeiska nationer – Storbritannien, Frankrike, Portugal, Tyskland och Italien. Ett sjätte land, Spanien, fick nöja sig med bara några få överblivna rester, medan det stora området i kontinentens mitt, som kom att kallas Fristaten Kongo, hamnade i händerna på den belgiske kungen Leopold II.
Afrikanska samhällen gjorde självklart motstånd, både diplomatiskt och militärt, på vissa håll med framgång. Men vid första världskrigets utbrott 1914 återstod i princip bara två självständiga stater i Afrika: Etiopien, som hade besegrat italienska koloniseringsförsök, och Liberia, som ursprungligen hade grundats som en privat koloni av den amerikanska organisationen American Colonization Society.
Gränsernas långa skugga
I många fall var de nya landgränserna som européerna drog godtyckliga ur lokalbefolkningens perspektiv och skulle få långtgående, ibland förödande, konsekvenser. Även om kolonialmakterna ibland tog hänsyn till redan existerande politiska gränser, geografiska förhållanden och lokala maktstrukturer, var det framför allt deras egna politiska och ekonomiska intressen som avgjorde hur kontinenten skulle delas. I processen splittrades folkgrupper, samtidigt som andra tvingades samman i nya politiska enheter.
Å ena sidan delades relativt enhetliga områden upp, och folkgrupper som levt tillsammans i generationer hamnade plötsligt på varsin sida om nya, artificiella landgränser. Koloniala produkter som Gambia skapades – ett land som inte är mycket större än ett par mil längs vardera sidan om en flod och som, bortsett från sin lilla Atlantkust, nästan helt omges av ett annat land: Senegal. Efter den koloniala uppdelningen splittrades folkgrupperna i regionen mellan Gambia, med engelska som officiellt språk, och Senegal, med franska som officiellt språk.
Ett av flera andra exempel hittas i öst där somalier splittrades mellan engelska, franska och italienska kolonier.
Å andra sidan skedde det motsatta. Dussintals, hundratals folkgrupper med olika religiösa, kulturella och språkliga traditioner kunde pressas ihop i konstgjorda nationer som Sudan, Nigeria och Kenya. Där fick de tävla om de få resurser, jobb, landområden, sjukhusplatser, skolor och egendom som kolonialmakterna kunde tänka sig att dela med sig av.
I administreringen av en kontinent som européerna hade ytterst begränsad kännedom om, letade européer efter sätt att förstå, kategorisera och hantera den. I många fall uppfanns eller förstärktes skillnader mellan folkgrupper och deras kännetecken förenklades eller missförstods i koloniala termer som ”stammar”.
Dessutom satte kolonisatörerna ofta det i system att behandla grupperna olika – att genom favorisering eller demonisering hålla vissa grupper tillbaka medan andra tilläts få ett försprång, ofta på grund av en uppdiktad närhet till den vita rasen. Det skapade eller förvärrade bittra lokala rivaliteter som ibland fick konsekvenser relativt snabbt och i andra fall långt senare. I vissa avseenden påverkar det fortfarande somliga konflikter i Afrika.
Spåren syns även på andra sätt. Många afrikanska länder är antingen underligt små eller svårhanterligt stora. Av Afrikas 54 internationellt erkända stater saknar 16, nästan en tredjedel, en egen kust mot havet. Många av dem har fått sina geografiska förutsättningar formade av kolonialtidens gränsdragningar. Avsaknaden av direkt tillgång till havet innebär betydande ekonomiska utmaningar, eftersom länderna är beroende av grannstaternas hamnar och transportinfrastruktur för sin internationella handel.
Tvärtemot vad som ofta påstås var Berlinkonferensen alltså inte tillfället då Europas makter ritade om Afrikas karta. Men den blev en symbol för den ordning som gjorde kontinentens koloniala erövring möjlig: ett system där europeiska stater gav sig själva rätten att avgöra framtiden för afrikanska samhällen. De politiska och ekonomiska strukturerna som växte fram ur denna ordning skulle fortsätta att prägla kontinenten långt efter kolonialismens slut.
Läs mer:
Böcker:
Africa and the Victorians: The Official Mind of Imperialism av Ronald Robinson, John Andrew Gallagher och Alice Denny (1961)
The Scramble for Africa: The White Man’s Conquest of the Dark Continent from 1876 to 1912 av Thomas Pakenham (1991)
Kung Leopolds vålnad: Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika av Adam Hochschild (2001)
Imperialism, Sovereignty and the Making of International Law av Antony Anghie (2005)
The Fortunes of Africa: A 5000-Year History of Wealth, Greed, and Endeavor av Martin Meredith (2014)
The Scramble for Africa av Muriel Evelyn Chamberlain (2014)
King Leopold’s Ghostwriter: The Creation of Persons and States in the Nineteenth Century av Andrew Fitzmaurice (2021).
Vetenskapliga artiklar:
“Heritage of Strife: The Effects of Colonialist ’Divide and Rule’ Strategy upon the Colonized Peoples” av Richard Morrock i Science & Society (vol. 37, nr. 2, 1973)
“Reflections on the Berlin West Africa Conference, 1884-1885” av G. N. Uzoigwe i Journal of the Historical Society of Nigeria (vol. 12, nr. 3/4, december 1984–juni 1985)
“Review: ‘Blundering and Plundering’: The Scramble for Africa Relived” av A.G. Hopkins i The Journal of African History (vol. 34, nr. 3, 1993)
“Colonial Style and Post-Colonial Ethnic Conflict in Africa” av Robert Blanton, T. David Mason och Brian Athow i Journal of Peace Research (vol. 38, nr. 4, 2001)
“Sweden-Norway at the Berlin Conference 1884–85: History, National Identity-making and Sweden’s Relations with Africa” av David Nilsson i Current African Issues (nr. 53, 2013)
“Between Law and History: The Berlin Conference of 1884-1885 and the Logic of Free Trade” av Matthew Craven i London Review of International Law (vol. 3, nr. 1, 2015)
“The Long-Run Effects of the Scramble for Africa” av Stelios Michalopoulos och Elias Papaioannou i American Economic Review (vol. 106, nr. 7, juli 2016)
“Endogenous Colonial Borders: Precolonial States and Geography in the Partition of Africa” av Jack Paine, Xiaoyan Qiu och Joan Ricart-Huguet i American Political Science Review (2025)
Övrigt:
”General Act of the Berlin Conference on West Africa, 26 February 1885” (1885)
Otrolig läsning, tack! Lär mig alltid något nytt. Det är än idag så många (vita) västerlänningar som anser att västerländsk kultur är överlägsen, speciellt över Afrikansk kultur och att ”bevisen” för det är att många länder där fortsatt är fattiga och dras med mycket korruption. Man kan som inte se vilka spår kolonialismen satt.